Inför en jättepublik i fullt dagsljus funkar Robyns technoset inte ultimat, men är ändå omöjligt att värja sig emot.
Efter enorma succéer internationellt är det äntligen dags för Robyn att få den publik hon under så lång tid arbetat upp sig till.
Folkhavet tar aldrig slut framför Flamingo-scenen där hon går går upp i en tajt vit dräkt med ett band bestående av två stycken trummisar och två killar på synt.
Det sätter också mallen för vad vi får höra under den lite dryga timme Robyn bjuder på.
Soulpopen är som bortblåst och i stället är det full fokus på stenhård dansmusik.
Det funkar nästan hela vägen fram, men känns inte helt rätt placerat i dagsljus och grav festivalträngsel på en jättescen där säkert tre fjärdedelar av publiken kollar på storbildsskärmarna för att kunna få en skymt av sångerskan.
En sån oemotståndligt fantastisk låt som Be Mine är till exempel klädd i en alldeles för hård technoskrud för att komma till sin rätt och hade garanterat funkat bättre på en klubbscen eller åtminstone senare på kvällen, efter mörkrets inbrott.
Framförallt med ljusshowen och bakgrundsprojektionerna som är grymt snygga, men framstår som lite bleka i ljuset.
Men utifrån de förutsättningarna är det ändå en fantastisk uppvisning hon bjuder på.
Tokhits som Dancing On My Own, Cobrastyle, Röyksopp-låten The Girl And The Robot och avslutande - fortfarande precis lika briljanta - With Every Heartbeat är omöjliga att värja sig emot och Robyn bevisar att hon förtjänar platsen på drottningtronen.
Även om det numera är mer dansmusikdrottning än popdrottning hon är, Robyn.
GUSTAV GELIN
