Publiken samlas framför huvudscenen. Snart är Siestafestivalen över. Strax efter midnatt kliver Lars Winnerbäck upp på scen som sista artist i Hässleholm.
Höstens akustiska sättning är utbytt mot elgitarrer och svarta kostymer. I Lars Winnerbäcks nya kompband återfinns medlemmar från såväl Hellacopters som Weeping Willows och tillsammans bjuder de på bredbent rock i den kyliga sommarnatten.
- Vi har spelat mot en vägg allt för länge, säger Lars Winberbäck och ser ut att trivas med att vara ute på turné igen.
Kvällens publik är dock ganska svårflörtad. Trots gitarrsolon och rockiga trumkomp vill konserten inte riktigt lyfta. Ett akustiskt avbrott drar ner tempot ytterligare ett steg trots att publikfavoriten Elegi är en av låtarna som spelas.
Men Winnerbäck har mer att ge. När Johan Persson klinkar igång introt på Hugger i sten som sista låt händer något. Publiken vaknar ur sin dvala och allsången ekar snart i natten.
Winnerbäcks fans behöver sina hits och de avslutande extranumren gör ingen besviken. För Siestapubliken var detta slutet på sommarens första festival, för Lars Winnerbäck var det bara början.
Text: Alban Rossing
Okänd, För den som letar, Dunkla rum, Kedjebrev, Vem som helst blues, Timglas, Järnvägsspår, Dom tomma stegen, Jag får liksom ingen ordning, Tätort på en slätt, Elegi, Jag har väntat på ett regn, Om du lämnade mig nu, Ett sällsynt exemplar, Hugger i sten
Extranummer:
Elden, Kom ihåg mig, Utkast till ett brev, Söndermarken
.jpg)
