2010 ställdes Hultsfredsfestivalen in. Arrangören Rockparty gick i konkurs och allt såg otroligt mörkt ut. 2011 var festivalen tillbaka, den här gången i tyska FKP Scorpios regi. Trots dålig biljettförsäljning och dåligt väder blev det en festival även i år. Och tur var väl det, Hultsfredsfestivalen 2012 var fantastisk på alla sätt och vis.
Ett sommarvackert Sverige susar förbi mig på Swebus tillbaka till Stockholm. Tre dagar med musik, fotboll och campande har precis avslutats. Alla 17 000 besökare har moshat sin sista pit. Hultsfred är kvar som ännu en nerskräpad pöl i festivalsommarens sjö. Och minnena är såklart också kvar.
Minnet av flera tusen som trotsar ett plötsligt monsunregn under Marina and the Diamonds spelning och hoppar högt. Minnet av Nina Perssons besvikelse över Sveriges öde mot England. Minnena av de svinkalla nätterna i mitt lilla mörkblå tält. Allt det där och mycket mer gör att jag kommer att lägga Hultsfredsfestivalen 2012 på en av mina finaste platser i mitt festivalkabinett.
En sådan kärlek och självklar festivalkänsla är svår att uppnå, men det är klart att den finns där, i den småländska skogen, där festivaler har anordnats så länge. Jag hörde någon beskriva vägen till scenen inför Feed Me:s spelning (som tyvärr blev inställd). ”Det är här vid Pampas!”. Trots att scenerna har bytt namn från just Pampas och Hawaii till Blue respektive Green Stage finns de gamla namnen kvar där.
Det är så det är med Hultsfred. Minnena lever. Samtidigt finns potentialen till nya. Se bildspelet för att kolla in mina minnen från årets festival.
Text: Erik Nilson
