KRÖNIKA: Friday I'm in love

Fredag på Roskildefestivalen. Gud har välsignat oss med ett ihållande regn som förvandlar allt som någonsin liknat gräsmattor till åkrar av lera och gyttja. Ett kontinentalt regn, om ni så vill.

Nederbörden är bara en av de många saker som skiljer oss från vårt grannland. Danska festivalarrangörer har en väldigt liberal syn på alkohol och när på dygnet den kan inmundigas. I går morse när vi anlände till husvagnen som är presscentret blev vi erbjudna varsin öl. När jag avböjde med motiveringen att jag faktiskt var i tjänst ryckte de på axlarna och drack helt sonika upp ölen själva.

En annan punkt som skiljer oss åt är danska mäns inställning till offentlig nakenhet. Härnere är det tydligen inte kutym att dra för duschdraperierna. Man tvättar sig helt enkelt inför varandra, överallt. Ingen kroppsdel får missas, allt ska bli skinande rent.

Det har ju spelats en del musik här också. I går spelade stjärnskottet Wiz Khalifa och såvitt jag har förstått det gjorde han ingen besviken, hans partyhits gick rakt in i festivalbesökarnas ölhävarhjärtan.

Sedan var det ju The Cure också, gothkungarna som inte åldrats med värdighet utseendemässigt. Men musik kan de och de lockade 60 000 besökare till Orange Stage. Att spelningen höll på i tre timmar verkade inte bekymra publiken nämnvärt, de höll god min tills de kunde stämma upp i allsång till Friday I'm in love och Boys don't cry.

Ikväll ser vi fram emot Jack White, som ska klara sig utan sina vanliga musiker. Klarar han att lyfta sin tunggungblues på egen hand? Jag tror han får svårt, men lär ändå kunna bjuda på en spelning som slår det mesta på fingrarna.