NYHETER24 TESTAR: Big Brother-huset

På sin blogg skriver Kissie att hon inte vill provbo med medier och bloggar i Big Brother-huset.

Hon tycker det är för trashigt.

Ungefär 24 timmar tidigare kliver jag och en hel hög journalister, skribenter och bloggare in i Big Brother-huset med mikrofonerna färdigmonterade innanför kläderna.

För oss är det inte för trashigt, eller så tror vi att vi står över det där?

Det tar inte många timmar innan jag slutar bry mig om kamerorna på precis det där helt orimliga sättet som deltagare i dokusåpor ofta beskriver. Efter ett par timmar snackar jag skit om en annan deltagare när personen för en kort stund lämnar rummet.

Ytterligare någon timme senare sitter vi i soffan och nästan skriker åt varandra i en diskussion som tog sig de uttryck som annars brukar vara förbehållna berusade människor, och det här var långt innan TV11 öppnade ”slussen” till kylskåpen fulla av öl, vin och sprit.

Det är en absurd test av Big Brother-huset för vi är alla där på prov, på en uttalad metanivå, med total distans men vi beter oss samtliga som om vi var med i programmet. Med undantaget att vi då och då gör små mentala noteringar: ”Det här ska jag ha med i min text."

En av gångerna jag tänker så är när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg säger att jag är en ”otroligt skicklig debattör”. Jag tänker att jag måste smyga in det i min Big Brother-text på ett avslappnat sätt, utan att det känns malplacerat.

En annan av gångerna är när en av oss journalistdeltagare oironiskt, i ren pepp, spektakelmimar mot Big Brother-kamerorna till en hel Mange Schmidt-låt med en sån entusiasm att vi rycks med i glädjen, även om vi inte själva mimar med.

Vi gör också en mindre revolution under vårt dygn i huset. Det är ett uppdrag Big Brother vill att vi ska genomföra. Det gör ont, alltså av smärta, för ett par av deltagarna. Vi rycks ur leken och säger ifrån. Tror vi.

I stället är vårt ilskna uppror egentligen ett tydligt uttryck för att vi köpt spelreglerna, delar illusionen, underordnar oss Big Brother fullständigt när vi i kamerariktning sätter ord på våra protester och kräver förbättringar. Någon nämner Tahrirtorget. Sydsvenskan och DN:s duktige skribent Jens Liljestrand pekar med hela handen mot kameran och fräser: ”Så vi vill inte se mer av sån här skit nu!”

En tävlingsledare kommer in. Hon svarar inte på några frågor. Hon förklarar bara tävlingsreglerna för oss, trots att vi uppenbarligen fattat dem och vägrar följa dem, hon läser upp uppdraget igen och lämnar rummet. Det finns inga alternativ till att lyda Big Brother. Det intressanta i detta är att jag känner mig verkligt hotad, som ett barn som kallats in till rektorn, som om jag ställt till det så in i helvete. Vi böjer oss dock inte och blir då fråntagna vår utlovade fest.

Vi hotar på skämt - eller? - med att skriva ner programmet om de ställer in festen.

Vi får festen.

Jag är ett Big Brother-fan sedan första säsongen, extremt fascinerad av fenomenet, men jag hade aldrig trott att jag skulle kunna gå in i deltagarkänslan så snabbt. Att vi skulle göra det allihop.

När jag går och lägger mig på kvällen håller någon på att slumra till på soffan. Några skrålar i jacuzzin. Några snarkar högt.

På morgonen, när vi väcks av Fred Åkerströms "Jag ger dig min morgon", blir det tydligt att vi inte längre är deltagare. Vi räknar ner tills experimentet är över. Vi har varit där knappt ett dygn.

Efter tio skulle jag ha varit en helt annan människa, världen utanför hade tett sig betydligt mindre viktig och det slutna universum huset utgör mycket mer avgörande. Det tror jag är förklaringen till varför formatet är så spännande. Alla regler ändras. Och fort går det.

Innan vi skiljs åt lovar vi varandra att hålla kontakten, som man gör när man lämnar en dokusåpa.

Big Brother har premiär på söndag klockan 21:00 i TV11. Eric Rosén skriver en krönika i veckan om programmet.