– Det kan ta några dagar ibland utan att jag tänker på det, sedan slår det mig plötsligt att mamma är död.
Det har gått tre månader sedan storbloggaren Linn Herbertssons mamma Anne gick bort i cancer. Då hade Anne kämpat mot sjukdomen från och till under 7 års tid.
Linn har varit öppen med vad hon och hennes familj tvingats gå igenom. På bloggen har hon skrivit om det tuffa beskedet och resan som följde.
– Med insamlingen känns det som att man kan vända lite utav allt det negativa till någonting bra. berättar Linn Herbertsson för Nyheter24.
"En mamma är det bästa som finns"
Den 1 oktober 2013 började Linn sitt arbete med att samla in pengar till rosa bandet efter sin mammas önskan. En insamling som nu nått rekordhöjder. På bara en månad har bloggerskan i skrivande stund lyckats samla in runt 94 000 kronor med hjälp av sin blogg.
– Med insamlingen känns det som att man kan vända lite utav allt det negativa till någonting bra.
Varje år stod Linn och Anne och sålde de rosa banden i det lilla köpcentret i Malmö tillsammans.
– En egenskap jag ironiskt nog fått från min mamma är att hela tiden försöka vända saker till det positiva. Jag har ju trots allt fått haft henne i 26 år, hon har varit min bästa vän och jag fick uppleva en fantastisk relation med min förälder. Jag är glad att hon inte försvann när jag var i puberteten och bråkade mycket. Det var skönt att jag fick bli lite vuxen så man kunde inse att en mamma är det bästa som finns.
Linn var 19 år när hennes mamma diagnosticerades med cancer första gången.
– Då tänkte jag att: "nej hon kommer att bli frisk, hon ska opereras, bli bra och det kommer aldrig hända igen". Jag var lite naiv då. Jag var ju bara 19 år och yngre och det märktes.
Efter sig lämnade mamman sina dagböcker. Som ett steg i sin sorgbearbetning har Linn nu börjat läsa igenom dem.
"Läsarna har hjälpt mig"
I bloggen har Linn fått stöd från sina läsare - såväl gamla som nya.
– De skriver och förklarar på vilket sätt de berörs. De berättar om sina egna upplevelser med cancer. Folk har suttit vid dödsbäddar och förlorat föräldrar, syskon och vänner. Jag blir så berörd av många kommentarer jag läser. Läsarna har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om.
"Jag låg bara i soffan och tittade rakt fram"
Det två första veckorna efter Annes död vägrade Linn att gå ut. Det var för jobbigt.
– Jag låg bara i soffan och tittade rakt fram, jag ville inte ens gå ut med min hund. Tills en dag då jag insåg att antingen ligger jag här och låter allt bli svart, eller så försöker jag ta mig igenom det så jag kan leva dubbelt så mycket som alla andra då jag fått helt andra perspektiv. Jag lever, och det är så skönt att vara vid liv. Det kan ta slut när som helst, är det inte sjukt?
Trots det kunde Linn hitta skrattet igen.
– Det tog bara tre eller fyra dagar efter mammas död innan jag skrattade. Är man glad lättas väldigt mycket upp, ingenting bra kommer med att helt gå ner sig. Många tror att jag är väldigt kall för att jag lätt försöker stänga av, men så är det inte.
Nu vill hon använda sin tid och leva för sin mamma – men också för sin äldre bror som dog till följd av en olycka.
– Jag vill inspirera folk till att leva sitt liv. Min bror gick bort i somras och jag känner att vi som är kvar måste leva för dem. Nu kanske jag måste skaffa typ tio barn eller nått, så att jag för släkten vidare, skrattar Linn.
Ibland blir ögonen blanka när Linn talar om sin familj – men hela tiden har hon en sorts glädje i rösten.
– Jag har valt att skriva mycket om det här nu då jag tycker att det är en väldigt bra sak. Jag får bearbeta min sorg samtidigt som att folk kan lära och känna igen sig.
Hur den var sista tiden?
– Jobbig. Jag var med mamma på alla strålbehandlingar och var mycket på sjukhuset. Sista tiden låg hon mest ned. Hon hade så ont. Hon log ibland. Trots att hon inte kunde säga så mycket tillbaka så försökte jag prata med henne, hålla hennes hand och säga att jag älskade henne ofta. Jag var ju tvungen att gå därifrån ibland, men hade jag vetat att hon aldrig skulle komma hem så hade jag nog varit där hela tiden.
"Mamma var jätterädd för att dö"
Linn poängterar också att hon tycker att det är viktigt att sätta sig själv åt sidan – även om det är tufft.
– För de som är med om samma sak måste jag även säga det här. Man måste alltid tänka på vad som är bäst för den som är sjuk. Folk har frågat mig "när din bror just dött, hur klarar du det här?" och jag gör det ju för att jag måste. Klart jag måste sitta bredvid min mamma om hon ligger döende. Mamma var ju jätterädd för att dö, så jag ville ju vara med henne, trots att det var jobbigt.
"Jag ger mig inte"
Efter insamlingen har nu Linn ännu större planer för framtiden.
– Det är något som ska bli dubbelt så stort. Nu har jag en fot in i Cancerfonden, och jag har en blogg som når ut till många. Och jag ger mig inte, säger Linn och fortsätter:
– Pussa din mamma en extra gång och försök att se saker positivt. Jag säger inte att alla ska tatuera "carpe diem", men om ditt jobb blivit vardag, tänk på hur bra det är att du har ett jobb. Mammas starkaste motto var verkligen att man aldrig någonsin ska ta någonting för givet. Hon sa det ända in i slutet.
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera eller svara på andra kommentarer.