Pascal Engman: "Jag brukar inte heller se folk i ögonen"

Det finns en inneboende osäkerhet i min tunna kropp som tar sig de mest märkliga uttryck. På senare tid har jag med stigande fascination och fasa sett hur min ängsliga själ gör åverkan på min min omgivning. I sociala situationer är jag helt hopplös. Mina frågor och små anmärkningar passerar lika obemärkta som Babsan på Nobelmiddagen, strategiskt placerad mellan Le Clezió och prinsessan Lilian. Jag har utvecklats till någon form av socialt monster. En konversationernas Hannibal Lecter.

Häromdagen hamnade jag på fest med några vänner och ett stort antal främlingar. Vi satt väl som folk gör mest när de är i min ålder och ska bete sig världsvant. Jag hamnade med ett gäng vid ett bord, stämningen var god, intensiv eldgivning av diverse anekdoter fram och tillbaka och plötsligt var jag så klart där och förstörde allting. Faktum är att jag gjorde mer än så.

Man kan säga att jag avrättade stämningen med en slaktmask. Gjorde mun mot mun-metoden på den, fick hjärtat att slå igen och sen pumpade jag in två patroner druvhagel i solar plexus bara på pin kiv.

En tjej berättade någonting och jag uppfattade inte vilket håll hon tittade åt. Uppenbarligen var hon väldigt berusad. Jag öppnade munnen lite på måfå, mest för att skjuta in någonting i konversationen, men istället sa jag: "Satan du är så full att du inte kan hålla blicken rak".

Samtalet klingade av. Hon tittade på mig. Eller tittade och tittade, hon var lite svår att få ögonkontakt med eftersom hon nämligen var svårt vindögd.

– Nej, jag är inte full. Jag ser ut så här, sa hon tyst.

I en sån situation finns det två vägar att gå. En väg är rätt: att artigt och uppriktigt be om ursäkt. Jag valde väg två och grävde min väg ner mot helvetet, för inte ens Gud kan älska en människa så mycket att han förlåter mig för det jag sedan sa:

– Ja, du är vindögd. Själv är jag VINögd, svarade jag och såg mig förväntansfullt runt bordet där folk skruvade våldsamt på sig.

Tjejen reste sig upp och gick, och ytterligare två personer följde hennes exempel. Själv tog jag en klunk vin, begravde huvudet i mina händer och väste "Herregud, vad sa jag".

Reste mig för att springa efter henne och be om ursäkt. Lade min hand på hennes axel, hon vände sig om, jag tog sats för att helt enkelt säga "förlåt" men istället valde jag, tyvärr, att förklara mig.

– Du, äh, jag är sjukt ledsen för det jag sa innan. Jag såg inte att du var vindögd. Jag har en dålig vana att inte se folk i ögonen när jag hälsar…

Det skedde ett mirakel, för under två fasansfulla sekunder stirrade hon rakt in i mina ögon. Sen gav hon mig en knuff, vände sig om och avlägsnade sig.