Nyheter24:s Quetzala Blanco om övertron på en tevekanal.
Jag sitter här på kontoret vid min laptop. Tre koppar kaffe bredvid mig. Dagens Aftonblad är uppslaget. Exklusivt. En bild på Big Brother-Rickard med en uppsyn som skulle få Richey James Edwards att framstå som Fred Astarie.
I den infällda rutan under bilden står det: Känner sig sviken av TV11.
För några veckor sedan skrev jag en krönika här om att psykbrytet är det nya sexet. Allt efter att Big Brother i år är mörkare än någonsin. Det är liksom inte chipskrig, sex filmat med värmekamera och sånt trash vi är vana att se.
Det är något helt annat. Deltagare som rasar ihop som käglor. EMO-teve.
Jag läser att Rickard hoppade framför en bil. Bilen stannade. Läkaren frågar senare om han ville dö. Rickard svarar ja.
Hm, ja, det är hemskt.
Jag läser att Big Brother var tortyr. Well, det är Big Brother. Det är inte direkt Peter Settman-fiaskot Minuten eller någon mellanakt i Melodifestivalen vi pratar om här.
Men min fråga är väl ganska enkel. Jag kan förstå att man känner sig sviken av en nära vän. Av sin pojkvän eller flickän. Av sin familj. Fan till och med av sitt husdjur om man har något sånt.
Men jag förstår faktiskt inte hur Rickard och hans mamma resonerar när de känner sig svikna av TV11? Man kan känna sig sviken av livet. Samhället? Jo, det med. Men av en tevekanal? Snälla.
Det kan inte på något sätt vara en tevekanals ansvar när en människa går sönder.
TV11 är inga frälsare. De sysslar inte med välgörenhet. De är inga terapeuter. I mina ögon är deras uppgift är att exploatera och underhålla människor, kanske berätta en historia, precis som all bra teve gör. Sen är det förmodligen tack och hej och eftertexter.
