”Man vill se folks misär”

Under totalt tre säsonger av succéprogrammet Kniven mot strupen har svenska folket kunnat följa tevekocken Alexander Nilson på hans framfart för att rädda landets sämsta restauranger vid ruinens brant. Det har varit tre säsonger fyllda av blod svett och tårar. Och en hel del ilska.

– Matprogram är ju allmänt populärt, framför allt i takt med att folk blir mer och mer medvetna om vad man äter. Sedan är det ju såklart lite drama som lockar med programmet också. Jag antar att det är samma som är lockade med Lyxfällan; att man vill se folks misär, förklarar Alexander själv programmets framgångar med.

Har du blivit snällare eller argare med tidens gång?

– Båda delarna. Men jag har nog blivit lite lugnare och sakligare i takt med att jag är mer bekväm i min roll.

– Men jag är ingen skådespelare och har inget manus, utan gör mitt jobb med hjärtat. Anledningen till att jag tackade ja till programmet är för att jag vill rädda restauranger.

Finns det någon gång du ångrat att du var för hård?

– Ja, det finns ju gånger när det har eskalerat för mycket, då jag i efterhand känner att jag skulle ha backat. Men då har det oftast hjälpt med en klapp på axeln. Först ger man skit och trycker ner, för att sedan bygga upp på nytt.

"De håller på att skita på sig"

Vissa dagar beskriver Alexander hur hans hårda framtoning kan vara tuff inte bara för de utsatta restaurangägarna, utan även för honom själv.

– Jag får absolut ångest för saker jag gjort eller sagt, hela tiden. Det är klart att jag undrar vad jag håller på med ibland. Men samtidigt så vet jag vad jag gör här, och magiskt nog så vänder det oftast, säger han till Nyheter24.

Hans taktik har arbetats fram genom många år av erfarenhet.

– Jag har jobbat på restaurang i hela mitt liv, och dessutom varit utbildare, så det är klart att det är en slags teater ibland. Är man för trevlig så käkar de upp en, och ringer klockan fyra på morgonen. Då lär man sig att bli hårdare. Tjafsar någon emot så ber jag dem hålla käften eller gå därifrån.

– Tårar funkar i teve, men jag vill samtidigt inte få människor att lipa. Vissa kan ju stå framför en och småflina, men när kamerorna stängs av så börjar de gråta för att de håller på att skita på sig. För min del så är ju mer känslor desto bättre. Visar de inte känslor så blir jag tokig.