"Känner du dig svensk?"

Häromdagen bestämde jag mig för att köpa en bukett blommor till tjejen jag träffar. På väg mot blomståndet tänkte jag att blommor som produkt måste vara den största blåsningen sedan vatten på flaska. Blommor är dyra och de dör snabbt, men eftersom hon gillar blommor och det är till henne jag köper dem kvittar min tråkiga syn på saken.

Jag klev in i tältet på torget och frågade om jag kunde betala med kort. Varpå mannen som jobbade där svarade:
 ”Inte om du är invandrare”, han log och fortsatte: ”Då får man blommor billigare".

Jag snappade snabbt upp jargongen. Han ville skoja. Om man kan skoja om att man är rasist då är man inte rasist, tänkte han väl. Jag svarade att det alltid är lite härligt med fördomar och så log jag tillbaka. Men det blev någon miss där, tror jag. Han tog en risk.

Hans skämt kunde likväl inte nått fram. Det gjorde honom osäker. Han ville kanske helgardera sig så istället började han berätta om att han tidigare under dagen haft en kund som var medlem i VAM.

– Menar du Vitt Ariskt Motstånd, frågade jag förvånat.

– Ja, jag bad honom dra åt helvete, här fick han inte köpa några blommor.

– Jaha, finns VAM ens kvar? Jag trodde de gick klädda i kostym och kallade sig Sverigedemokrater nu för tiden.

– Äh, de kan också dra åt helvete.

– Men sa killen som kom in här att han var från VAM?

– Mmm.

Jag fick snabbt känslan av att han bara hade hittat på den där historien för att skapa en ”jag är på din sida”-känsla. Jag förstod vad han höll på med. Jag menar, vad är oddsen att någon från VAM kommer in till blomtältet och berättar om det, en torsdag i Vällingby? Kanske är det mer troligt än vad jag tror. Men det kändes som att han överkompenserade för att jag inte skulle ta första skämtet fel.

Vi skämtade lite om det där sen och så köpte jag mina blommor och började gå hemåt. Jag fick blommorna lite billigare, just för att han gillade ”såna som jag”.
Han menade väl med sitt skämt, men jag kunde inte släppa en tanke. Hela scenariot påminde mig om när jag var yngre och åt middag hos min dåvarande flickvän. Hennes pappa frågade mig då:

– Känner du dig svensk?

Det enda jag tänkte då var:

– Ja, ända fram tills att du frågade mig om jag känner mig svensk.