Belgisk dystopi ger hopp i Sverige och Venedig

Å ena sidan en påtaglig dystopi, å andra sidan storskaliga skulpturer – i vax, rost och djurhud – som uttrycker en hoppingivande mänsklighet, framhåller Bo Nilsson, konsthallschef på Artipelag när han ska beskriva Berlinde De Bruyckeres uttryck.

— Det handlar om död och lidande, om frågor som är ganska existentiella. Vi lever ju i en tid som är ganska svår att begripa sig på, och det som är fint är att det här är väldigt mycket på allvar. Hon tror på det hon säger.

"No life lost" (Inget liv förlorat) på Artipelag är Berlinde De Bruyckeres första utställning i Sverige. Hemma i belgiska Gent jobbar hon just nu parallellt i flera ateljéer för att fylla en enorm utställningskyrka i Venedig, berättar hon, bland annat med större versioner av de änglar som visas också på Artipelag.

"Svart och nervös"

"Sjemkel" kallar hon dem efter en dikt av den polske poeten Zbigniew Herbert – en ängel som är "svart och nervös, och som har blivit bötfälld flera gånger för att ha importerat syndare" till himmelriket.

Här blir det ett slags änglarnas personalrum, förklarar hon och visar hur de olika "Sjemkel"-änglarna hängt av sig sina arbetskläder – smutsiga guldmantlar och kantstötta vingar – på väggen. Känslan av deras kroppar och tyngd finns kvar.

— Det är mörka änglar med mycket mystik, det här är änglar som vi behöver i dag som människor för att ta itu med oss själva – också, säger hon.

Berlinde De Bruyckere föddes 1964 som dotter till en slaktare. Hennes skulpturer av döda hästar, "Lost", är gjorda utifrån verkliga hudar, hämtade från djursjukhuset i Gent – den döda hästen är också ett laddat motiv som hon burit med sig ända sedan sitt stora debutverk om första världskrigets offer.

Träd med hud

Naturens kroppar blir förmänskligade och vise versa. Hennes gigantiska träd i vax har amputerade grenar i bandage och människoliknande hud, täckt av slitna filtar.

Som "en poetisk nåd som gnistrar bland den fysiska världens ruiner", beskrivs hennes konst i utställningskatalogen. Rostiga arbetsbord från ett gammal varv blev självklart arbetsmateriel – hon skulle aldrig köpa något nytt – liksom takpelare från en övergiven station. Kring den klamrar sig en desperat kropp, gjord i vax: "Smärtomannen" från 2006, "en sorgens man" säger hon själv.

Serien föddes när hon såg statyer som den av amiral Nelson i London.

— Det är inte längre tider för sådana hjältar, jag ville ta hand om människan, hon som aldrig har blivit visad på det där sättet, och som det är viktigt att respektera.