Cotillard vittnar om helt unik filmupplevelse

Med hjälp av dagböcker, foton och brev försökte filmregissören Mona Achache skapa en filmisk bild av sin mor Carole Achache – i filmen "Little girl blue" gestaltad av Marion Cotillard.

— Det blev en berättelse om smärta och katastrof som slutade med självmord, en lång historia om våld, säger Mona Achache, när TT möter henne och den franska megastjärnan Marion Cotillard i Paris.

— När jag läste manuset insåg jag att det här var någonting helt nytt för mig, någonting jag aldrig skulle få vara med om igen, säger Marion Cotillard.

"Kvinnor kan delta i övergrepp"

Carole Achache var en känd intellektuell i Paris. Hennes egen mamma, Monique Lange, umgicks med litterära giganter som Jean Genet och William Faulkner.

När Carole Achache tog livet av sig lämnade hon ingen förklaring efter sig. I stället fann hennes dotter Mona 26 lådor med brev, foton och dagböcker. Först hade hon tänkt strunta i dem, men innehållet visade upp en bild av en annan kvinna än den hon hade trott sig känna.

Mona Achache fick veta att mamman som 12-åring, med mormoderns godkännande, ska ha utsatts för sexuella övergrepp av Jean Genet och en av hans älskare.

— Jag var arg, men jag började känna en passion för den här kvinnan som jag inte riktigt kände. När det gäller min mormor är det mer komplext. Det visar hur kvinnor kan delta i övergrepp. Hon älskade Genet så mycket att hon gav honom allt, till och med sin egen dotter, säger Mona Achache.

"Läkeprocess"

Marion Cotillard, som gör entré i filmen genom att komma till Mona Achaches studio och ta på sig hennes mamma Caroles kläder, kallar filmen för en "läkeprocess".

— Den gav resonans även hos mig, genom de generationer av kvinnor som jag kommer ifrån, genom alla berättelser om sexuella övergrepp.

— Efter att ha gjort den här filmen vet jag mer än någonsin hur viktigt det är för kvinnor att man lyssnar till dem. Carole talade men ingen lyssnade. Hon berättade saker, men man tog henne inte på allvar, vilket blev oerhört destruktivt. Nu, tack vare filmen, kommer hennes lidande att bli känt. Det är aldrig för sent.

Filmens titel är tagen från Janis Joplins tolkning av låten med samma namn.

— Vi spelade den på mammas begravning. Den uttrycker så mycket om hur självdestruktiv man kan vara, säger Mona Achache.