Han har alltid skrivit vemodig musik parallellt med Mando Diaos låtar. Nu ger Björn Dixgård för första gången ut en soloskiva, med mindre teater och mer allvar. Det här är jävligt personligt, det tog på krafterna på ett bra sätt.
Björn Dixgård och Mando Diao har haft en förkärlek för den svenska vistraditionen men dragningen åt amerikansk musik har han inte fått utlopp för genom Borlängebandet. I sin souterräng-studio i Traneberg fiskar Dixgård fram en tummad country-skiva med svenska artister, och förklarar att han alltid skrivit sådan musik.
— Jag fick den här av vår basist och den är så "cheeseball". Min farmor spelade den alltid när jag skulle sova middag som liten och jag lärde mig att tycka om den musiken fast jag inte ens tyckte att den var bra.
Senare började han älska de amerikanska originallåtarna bakom Alf Robertson och Kikki Danielssons covers, men han har aldrig gjort en sådan skiva.
— Vi försökte med Mando och det lät för jävligt, den finns här i katakomberna.
Men Björn Dixgårds soloskiva ska däremot snart ut i världen, nu släpps singeln "Fear of winning" och i februari nästa år kommer "Shadowlands", präglad av det vemod han tror "finns i hans dna".
— Jag har alltid varit fascinerad av mörker, men mer ljuset i det, det är det som är viktigt. Förhoppningsvis kan det ge folk tröst.
Skivan är Björn Dixgårds mest personliga, med fokus på hans röst. Bandkollegan Patrik Heikinpieti producerade, och grillade honom med kommentarer som "nu låter du lite avstängd, som att du sjunger med Mando".
— Mando har alltid varit lite teater på något sätt, jag tycker att rock’n’roll är det, säger Dixgård.
Han uppskattar visserligen att ikläda sig den rollen, men har också fått ny inspiration, inte minst från föreställningen "Infruset" som framförts av Malmö Symfoniorkester. Arja Saijonmaa som deltar där slog fast: ”Du är som jag, du sjunger med kampen och vemodet", säger Björn Dixgård och skrattar.
Vad hade den 20-årige Dixgård tänkt om nya skivan?
— Jag hade tänkt ”vilken jävla gubbjävel”.
Mando Diaos kemi är bättre än någonsin, tycker Björn Dixgård. Men han uppskattar att arbeta helhjärtat med sin skiva. Musiken har blivit allt viktigare för honom.
— Eftersom den bara fortsätter. Allt annat dör, det låter så jävla mörkt och tråkigt men så är det ju, och man ska säga hejdå till folk. Men musik är inte separation och jag är beroende av det.
För att må bra behöver han skapa.
— Jag har ingen diagnos men om jag hade haft det hade den nog hetat "ABBCDFGHB Elvis Presley hejdå". För jag kastar mig lätt på nästa grej, men det här vill jag fullända.
Född: 1981
Karriär: Sångare och gitarrist i Mando Diao. Släpper nu också singeln "Fear of winning" 25 oktober, från första soloskivan "Shadowlands", som kommer i februari.
Familj: "En fru som heter Emma och två barn, 13 och 15. Så jag är inte så cool längre, den tiden är förbi. Men de är underbara, tycker jag så klart."
Bor: Bromma i Stockholm. "Jag är Brommabrat, det trodde jag fan aldrig men det är jag. Från legolugg till backslick."
Planer: Vill göra en föreställning utifrån nya skivan där ett slags musikmaskin han har byggt ingår. "Björn och maskinen” är arbetsnamnet.
Om Mando Diao: "Alla måste inte dra åt samma håll, vi är hela havet stormar. Nu är det väldigt bra kemi, jag vet inte vad det är men alla bidrar på bra sätt och alla är med. När det var jag och Gustaf (som har slutat i bandet, reds. anm) var det lite Hitler och Mussolini sida vid sida, det var inte så kul för de andra."
