I den nya SVT-produktionen "Lerin på äldreboendet" möter Lars Lerin och hans sambo Junior åtta stycken äldre personer med demenssjukdomar och andra sjukdomar. Och under första avsnittet så blir det många känslor för oss tittare.
Julledigheten är över och överallt i landet låg de flesta av oss i soffan och tuggade fradga inför den första arbetsdagen på omkring två veckor.
Sovmorgnar där man tassat upp i mystofflor och morgonrock för att sedan avnjuta en god frukost med snöflingor dinglandes utanför fönstret, krispiga joggingturer ute i friska luften, fördrink och snacks VARJE DAG klockan 17.00 sharp, bastukvällar och spännande dokumentärfilmskvällar – allt det ska nu bytas ut mot att gå upp i ottan, lämna barn på förskolan, klämma sönder stressbollen på jobbet medan chefen skriker dig i örat, din käresta vill skiljas och det den droppande kranen du inte orkat laga har nu bidragit till en vattenläcka så du måste nu bryta up hela golvet hemma – och det kommer inte att bli gratis.
Sammanfattningsvis kan man säga att verkligheten verkligen gjort ett "scare jump" på oss alla efter ledigheten.
Men då ska jag berätta för dig att det finns en sak som kan balsamera din själ ordentligt nu i januari.
Det var under tisdagen jag av slump ramlade över SVT:s nya produktion Lerin på äldreboendet där Lars Lerin och hans partner Manoel ”Junior” Marques möter åtta äldre personer med olika demenssjukdomar och andra sjukdomar för att måla, fika, umgås och åka på utflykt.
I programmet syns även de äldres anhöriga. Det finns många gemensamma nämnare mellan folk ute i stugorna och familjemedlemmar som på nära håll får se sina anhöriga glömma bort mer och mer.
– Ja jag minns inte riktigt hur gammal jag är, säger en av de äldre profilerna men tvingas sedan av sina anhöriga att slutligen gissa sig fram till sin ålder.
Sedan kommer vi till måleriet.
Profilerna i serien ska nämligen måla lite saker de kommer ihåg. Bland annat från sin barndom.
Just när Lars Lerin sitter och samtalar med de äldre som kämpar med sitt minne och sina känslor kring att åldras så händer det något.
Det skrattas. Det skämtas. Det jobbiga beblandas med en medmänsklighet och värme. De anhöriga får även se andra i samma situation vilket att känner att man är – ja, mindre ensam.
Men det är någonting med just Lars Lerin. Jag älskar honom? Han skulle få kasta tomater på mig men jag hade ändå velat ge honom en stor, varm kram för sättet han bemöter människor på.
Det stannar dock inte här.
Det blir också personligt på ett ganska djupt plan mellan Lars Lerin och Manoel ”Junior” Marques.
Lars är nämligen 70 år och tillsammans har han och Junior fyra stycken barn. Sönerna Rafael och Gabriel, samt tvillingdöttrarna Iris och Gerd.
Vissa har undrat huruvida barnen är adopterade. Och på det svarade Lerin i SVT:s intervjuprogram Frågan är fri.
– Du vet, vi har inte adopterat. Alltså det där med hur barnen har kommit till och sådär, det har vi bestämt oss för, Junior och jag, att det ska vi inte prata om. Utan när barnen sen blir vuxna då får de berätta själva i stället då, sa Lerin då.
Junior berättar i programmet att han tycker att svenskars sätt att ta hand om äldre inte alls matchar med hans kultur i Brasilien.
– Jag kommer inte vilja att Lars blir gammal på ett hem. Kissar han då får jag byta hans blöja. Eller om han behöver matas. Men inom min kultur så hivar man inte iväg sina äldre på hem utan man tar hand om dem hemma, berättar han.
Ja, det är högt och det är lågt. Och till alla dessa scener har genierna bakom spakarna klippt in mäktig musik, bra låtar och bilder från förr.
Frågan jag ställer mig och er är: Kan Lerin på äldreboendet vara årets bästa program?
