Efter talet på Göteborgs Filmfestival ligger Parisa Liljestrand (M) "i krig" med filmbranschen. Men för henne är konflikten tacksam, enligt Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö. Hon får ut sitt budskap och skapar lite politisk nerv.
Kulturens andel av statsbudgeten är nere på 0,65 procent, den lägsta på många år, enligt Magasin K och under årets Guldbaggegala haglade skämten om regeringens politik.
Veckan efter invigningstalade Parisa Liljestrand på biograf Draken. Tidigare kulturministrar har framställt sig som branschens "bästisar", sade Liljestrand. Men hon ser det inte som politikens uppgift att kräva "medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina egna prioriteringar".
— Det skedde efter Guldbaggegalan där hela branschen tog första steget i en konflikt mot henne. Det ökade ju inte hennes vilja att vara diplomatisk, säger Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på det marknadsliberala förlaget Timbro.
Även Jenny Madestam, docent i statsvetenskap, ser talet som ett svar på Guldbaggegalan:
— Vi lever i en tillspetsad politisk tid där väldigt mycket tas personligt. Hon uppfattade kanske att hon och regeringen blev chikanerade och ville visa var skåpet står. Får man en scen som politiker i dag använder man den.
Andreas Johansson Heinö ser däremot inget nytt i Liljestrands politik, enligt honom en gammelmoderat fråga, till skillnad från exempelvis Tidöpartiernas svenska kulturkanon som drivits av SD.
— Det här är ett tal som verkligen betonar att filmen är och ska vara en kommersiell bransch. Det är ju Moderaternas huvudbudskap här – och det bottnar i vad man faktiskt tycker.
Filmbranschen har inte heller tidigare varit en vän av Liljestrands politik, framhåller Andreas Johansson Heinö.
Hon var medveten om att hennes tal skulle nå ut brett, menar han.
— Och där finns det många som håller med och tycker att det här ser ut att vara vettiga resonemang om att prioritera skattepengar, mot vad som enligt hennes uppfattning är en kulturelit som bara kräver mer och mer och buar.
Vad händer nu? Den 28 februari ska regeringens utredare lägga fram utredningen om en ny statlig filmpolitik till en bransch i djup kris. Representerar kulturministerns konfrontativa invigningstal en brytpunkt? Möjligen när det gäller tonläget, tror Andreas Johansson Heinö.
— Jag tror inte att vi kommer att få se en revolution på det här området politiskt, men det är väl jättebra om det kommer in lite mer nerv i debatten.
På tisdagen uttalar sig Parisa Liljestrand i en intervju med Expressen för första gången efter talet på Göteborgs filmfestival, där hon säger att "det är spännande att det har blivit en sådan jättedebatt".
— Jag tänker att när man ber en politiker komma och hålla invigningstal så är man ju så klart intresserad av det politiska innehållet. Och det var det jag presenterade, den borgerliga och moderata kulturpolitiken, säger Parisa Liljestrand till tidningen.
Filmkritikern Hynek Pallas i Göteborgs-Posten:
"En uppvisning i konsten av total ignorans för den rådande situationen i Filmsverige – som blöder ur alla hål".
Filmkritikern Helena Lindblad i Dagens Nyheter:
"... den verkliga elefanten i rummet är och förblir regeringen Kristerssons snåla syn på kulturen. Att Sveriges kulturminister i det pressade läget väljer att i princip starta ett krig känns ju inte jättekonstruktivt – och barnsligt."
Simon Norrthon, förbundsordförande för Scen och Film:
"När ministern anklagar svensk film för att inte vara intresserad av kommersiell framgång, blir det som att anklaga en cyklist med punktering att inte vara intresserad av att cykla fort. Jag vet inte en filmskapare som inte vill nå en stor publik, men ett litet språkområde behöver incitament och stöd för att attrahera kapital."
Ledarskribent Amanda Sokolnicki i Dagens Nyheter:
"En kulturelit som buar åt en minister som talar om återhållsamhet med skattemedel, det är ingen dålig scen för Moderaterna. De var mycket nöjda."
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera eller svara på andra kommentarer.