Är det Parisa Liljestrands (M) uppgift att slåss för kulturen i regeringen? Inget kunde vara mer fel enligt kulturministern. Jag tycker att det finns en förutfattad mening om att min roll är att vara kulturens röst in i regeringen.
Buropen under hennes invigningstal på Göteborgs filmfestival (24/1) var i kulturministerns ögon en naturlig del av en demokrati.
— Jag pratade politik och berättade om regeringens och min filmpolitik. Och sedan så mottogs det på lite olika vis, jag tänker att det är helt naturligt, säger hon.
Efter det har filmutredningens förslag i stället mötts av glädjerop (4/3). Men Liljestrand vill inte säga något om vad som faktiskt kan bli verklighet. Hon har heller inte stämt av förslaget om sänkt biomoms med finansdepartementet.
— Så jobbar inte vi. Det är inte förrän vi får ett betänkande som vi har något att ta ställning till, nu har vi det, säger hon.
Larmen om kulturens krympande resurser duggar tätt – vissa talar om en nedmontering av det som binder människor samman. Kulturrådet vill se 30 miljoner mer nästa år – därefter 60 miljoner kronor mer – till regional kultur och ytterligare 30 miljoner per år till den fria scenkonsten: "Kulturlivet befinner sig i en svår ekonomisk situation", skriver myndigheten.
Kulturministern vill öka den privata kulturfinansieringen men har också upprepat att det offentliga inte ska backa.
Samtidigt har det offentliga redan gjort det när det gäller exempelvis anslagen till regional kultur och scenkonstinstitutioner som skurits ner och heller inte får uppräkningar för ökade kostnader och inflation.
Parisa Liljestrand svarar med klassisk M-politik:
— Vårt huvudfokus i den ekonomiska politiken har varit att vända inflationen och se till att människor får behålla mer när de får både lön och anslag, oavsett om man är en privatperson eller en institution.
I Göteborg sade hon att det inte är "politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar".
— Jag tror inte att det bästa sättet alltid är att öka anslagen till allting. I stället för att prata om de pengar som inte finns skulle jag tycka att det vore väldigt bra om vi kunde börja prata om alla de pengar som faktiskt finns i systemen, använder vi dem på bästa sätt?
Trots årets höjning med 232 miljoner är kulturbudgetens andel av statsbudgeten nu nere på 0,65 procent, vilket är lägre än på mer än 20 år enligt Magasin K. Andra områden har ökat mer. Är det inte möjligt att prioritera kulturen hårdare?
— Så kan det vara. Men jag tror att det är väldigt många människor i Sverige i dag som ser det samhälle vi lever i, som förstår behovet av trygghetsskapande åtgärder, behovet av en stark polis, behovet av ett starkt rättsväsende – och inte minst ett starkt försvar.
...huruvida satsningar på försvaret är viktigare än satsningar på kulturen?
— Det går inte att ställa värden mot varandra på det sättet, det finns värden i samhället som är oerhört viktiga att försvara, oavsett om det är mjuka värden eller hårda, de balanserar upp en demokrati gemensamt. Utan kultur finns ingen identitet, och vad har vi då att försvara?
— Med det sagt måste det vara politikens uppgift att fundera över hur våra gemensamma resurser – de skattemedel vi tar in från hårt arbetande medborgare i Sverige – används på klokaste sätt. Det kan vara olika från år till år.
...nedmonteringen av gräsrotskultur, som nedläggningen av musikhus och replokaler på grund av kapade anslag till studieförbunden:
— Det är klart att det är en förlust, men man måste också se till det starka civilsamhälle som finns, där det också finns möjligheter att bygga på andra sätt, säger Liljestrand.
— Här finns det ju också andra saker som regeringen gör, till exempel utvecklingsbidraget till kulturskolorna.
...sin roll:
— Jag är inte en socialdemokratisk minister med mindre plånbok. Jag är en moderat kulturminister som kommer att att prioritera och stå för de prioriteringarna.
