Recension: NKOTBSB - Den nya pojkbandsjätten

Kommer du ihåg pojkbanden New Kids On The Block som hade sina glansdagar på slutat av 80-talet? Nu har de tillsammans med Backstreet Boys precis släppt en gemensam skiva. Plattan är fylld med låtar som trogna fans har valt genom en stor omröstning. Det bör alltså vara det bästa av det bästa från pojkbandens karriärer.

Tillsammans kallar de sig NKOTBSB. En ursäkt gällande det sanslöst tråkiga namnet, vilket mer låter som en allvarlig bokstavskombination, hade kanske varit på sin plats. Nåväl. När min chefredaktör stack det svartvita CD-fodralet i min hand fick jag nästan hålla i mig för att inte studsa ur stolen. För om sanningen ska fram så var jag så sent som när jag gick i gymnasiet för tre år sedan på en BSB-konsert. Det vill säga ungefär tio år efter deras största framgångar. Jag var aldrig något superfan, men pojkband var givetvis en stor del av mina tonår och jag erkänner att jag älskar smörig mainstreammusik. Så ja, detta samarbete var givetvis spännande.

Den här skivan, med två av tidernas största pojkbandsgiganter, borde kunna försätta vilket fan som helst i extas. Med BSB i spetsen borde den enkelt få 80 eller 90-talister att vandra ner på minnenas tonårsväg i nostalgisk lycka. Att minnas idol-planscherna, musikvideorna som ständigt var filmade underifrån med, gud förbjude, ett överflöd av vita linneplagg. Och inte minst borde New Kids On The blocks synthysteri framkalla mer än ett trevligt hångelminne från neonfärgernas årtal.

Tyvärr blir det inget nostalgimys för min del. Inte alls faktiskt. Efter att ha lyssnat igenom hela skivan ett par gånger, vänt och vridit på omslaget och lyssnat lite till, känner jag inget mer än ren besvikelse. Felet? Det började bra men slutade katastrofalt.

Skivan öppnar med säkra spår som BSB:s ”As long as you love me”, ”Quit playing games with my heart” och NKOTB:s ”You got it (the right stuff)” och ”Please don´t go girl”. Det hade alltså kunnat bli en klassisk samlingskiva från två före detta uppskattade band. En skiva att ha som för att hylla pojkbandseran. Men tyvärr stannar inte detta samarbete där. För efter de populära låtarna ger de sig på en mix av bandets absolut största låtar - som tyvärr är lika smärtsam att lyssna på som en dålig idolaudition.

Det en enda röra av sex minuters wailande, tonartshöjningar utan kraft och förbannat många yeaaah, baby, oooh och andra plågsamt dåliga utfyllnadsord. Det är så illa att jag skulle vilja kalla det för en utdragen verbal misshandel av faktiskt bra låtar. Dessutom, eller desto värre, innehåller plattan två helt nyskrivna låtar. Knappt värda att nämnas. Visst sätter sig refrängen i låten ”all in my head”, men det beror mer på det oändligt långa körandet som i stort sett utgör hela låten, än någon vidare kvalité.

Det hade kanske fungerat, för fem-sex år sedan. Då framsidan av skivan inte hade behövt se ut som den gör i dag. Som nio män i för stora skinnjackor sökt showbiz-lyckan i LA, misslyckats och fått leva på att donera sperma och tagit pengarna och tatuerat in något tufft på ena armen. Som om det inte är nog med att dessa ”pojk”bandsfavoriter envisas med att bära breda läderarmband, vidriga solglasögon och stela hattar. För vem ska lyssna på det här?

Inte jag i alla fall.

Den här skivan kanske passar till de som vanligtvis hänger lite för mycket utanför hotell och inte kan skilja på gränsen för hängiven och stalker. Men och andra sidan, vilken 13-åring vill hänga efter två pojkband där alla medlemmar är över 30?

Nej. Två fel blir inte ett rätt.