I Irak släcks flammor på oljeraffinaderier, i Jemen installeras solceller och Marocko lovar att kapa sina utsläpp med 45 procent – om bara pengar strömmar till. De finns inte tillgängliga. De räcker inte, säger Abdallah Al Dardari, biträdande generalsekreterare för FN:organet UNDP.
Samtidigt som delegaterna vid FN:s klimattoppmöte COP29 bråkar om summan för ett gemensamt klimatfinansmål skiner solen över ett enormt solkraftverk utanför Ouarzazate i Marocko. Det blev verklighet med hjälp av internationellt stöd.
Under sitt första år genererades 370 gigawatt el, vilket sparade in 230 000 ton koldioxid.
— Marocko har genomfört ett paradigmskifte i skapandet av förnybar energi. Ouarzazate-projektet i sig är ett genombrott, säger Abdallah Al Dardari vid FN:s utvecklingsorgan UNDP.
Givarländer har satsat omkring 100 miljoner dollar årligen de senaste åren på klimatfinansiering i utvecklingsländer. De används i Marocko, men även i mindre projekt – som solpaneler i krigsdrabbade Jemen.
— Det som är spännande är att det är kvinnor som installerar, underhåller och hanterar den här solkraftsrevolutionen som Jemen upplever, under väldigt svåra förhållanden, säger Al Dardari.
I Egypten pågår projekt för att hindra saltvatten från att tränga in i Nildeltat, och i Irak släcker man gaslågor som brinner på oljeanläggningarna.
— Det är ekonomiskt gångbart, för du slösar mycket gas som hade kunnat användas för energi, säger Al Dardari.
Alla länder ska snart lämna in sina uppdaterade mål för att få ned utsläppen. För utvecklingsländerna är planerna ofta villkorade – alltså åtgärder man bara gör om man får pengar. Beräkningar pekar på kostnadsbehov på uppemot en biljon dollar årligen.
— Utvecklingsländerna är skuldsatta, och har inte det ekonomiska utrymmet för att finansiera och bekosta utsläppsminskningar och klimatanpassningar i sina egna budgetar, säger Al Dardari.
Marocko har exempelvis planer på att minska sina utsläpp med 45,5 procent till 2030. Det rör sig om mer solkraft, men även vatten- och vindkraft, liksom trädplanteringar och åtgärder för att minska markförstöring.
— Det är väldigt specifika saker de vill göra – under förutsättning att rätt finansiering och teknik finns tillgänglig, säger Robert Watt vid Stockholm Enviroment Institute, som arbetat med landets klimatsatsningar.
Om utvecklingsländernas satsningar inte blir av riskerar de globala utsläppen att öka, och mer pengar får läggas på anpassningar eller att reparera skadorna som exempelvis extremväder och torka orsaker.
På COP29 ska närmare 200 länder enas om ett nytt mål för klimatfinansiering – de pengar rika länder ska betala för att hjälpa fattigare länder tackla klimatförändringarna.
Fram till 2025 har rika länder, som USA, EU och Japan, åtagit sig att tillhandahålla 100 miljarder dollar om året i klimatfinansiering. När den summan nu ska förhandlas om menar utvecklingsländer att det snarare krävs 1 000 miljarder dollar per år.
USA och EU vill också att fler länder ska bidra med stöd, som oljerika Gulfstater och Kina – vilket de senare inte håller med om.
Hittills har förhandlingarna gått trögt. Man är oense om hur mycket som ska betalas, vem som ska betala och vad pengarna ska gå till.
