Lösningen kan finnas 800 meter under havsbotten

Fartyget Ocean Surveyor har 41 år på nacken – och visst, på sina håll syns det. Något litet rostangrepp här, sliten mahogny där. Tunga skinnmöbler som andas 80-tal.

Men här finns också toppmodern mät- och navigationsutrustning. Med en centimeters felmarginal kan GPS:en avgöra båtens position.

Knivskarp skärpa

När vi kliver ombord för en kortare tripp till Beckholmen i Stockholms inlopp, där Vasa förliste på sin jungfruresa i augusti 1628, är det svårt att inte låta tankarna flyga i väg till science fiction-filmer.

Med en undervattenskamera med knivskarp skärpa visar Björn Bergman, chef för enheten marin drift och teknik vid SGU, upp platsen där regalskeppet låg på havsbotten i 333 år.

— 2022 byttes all teknik på Ocean Surveyor ut, berättar Bergman.

Han lyser upp.

— Titta där, säger han och pekar på en av alla stora datorskärmar.

— En krabba.

Det lilla kräftdjuret verkar dock vara måttligt intresserad av att befinna sig i strålkastarljuset på cirka 35 meters djup och skyndar sig snabbt ur bild.

Letar porösa lager

Ocean Surveyors utrustning används emellertid inte dagligdags för den här typen av nöjesresor. På uppdrag av regeringen utreder SGU just nu möjligheterna till koldioxidlagring i berggrunden – och då är fartygets mätinstrument avgörande för kartering.

På två platser, i sydöstra Östersjön vid Gotland och i havsområdet söder om Skåne, undersöks de geologiska förutsättningarna.

— Geologisk lagring av koldioxid handlar om att man använder porösa lager i berggrunden för att lagra koldioxiden, vilket är ett sätt att minska utsläppen. Man tar alltså koldioxid som vi själva producerar och pumpar ner den i berggrunden, i de porösa lagren, säger projektledaren Sofie Lindström.

— Det fungerar så att om man har ett poröst lager, till exempel sandsten, djupt nere i berggrunden så finns det små utrymmen mellan sandkornen. I de utrymmena kan man lagra koldioxiden.

Ligger sandstenen på mer än 800 meters djup så upptar koldioxiden 300 gånger mindre volym än vad den gör vid ytan, det blir så på grund av trycket och temperaturen, förklarar hon.

— På det djupet blir koldioxiden superkritisk, den uppför sig både som en vätska och som gas. På lagringsplatsen måste det porösa lagret överlagras av täta lager, till exempel lersten, så att koldioxiden hindras från att röra sig uppåt.

Och det är alltså de här porösa berglagren SGU söker efter, genom att undersöka berggrunden under havsbotten. För på land är det inte tillåtet att lagra koldioxid enligt svensk lag.

— För att vi ska kunna göra det här på ett säkert sätt måste vi ha en lagringsplats som är geologisk säker, gärna med en uppbuktning i berggrunden. Då blir det porösa lagret avgränsat på sidorna av det täta lagret ovan. Vi kallar det för fällor. Sådana här fällor som skulle kunna vara lämpliga platser där man kan injicera koldioxid.

Sätt att nå målen

Sofie Lindström är hoppfull om att SGU kommer att hitta användbara lagringsplatser. I mars 2026 ska slutrapporten lämnas till regeringen och sedan tror hon att det kan ta omkring fem år innan koldioxidförvaring i berggrunden kan bli verklighet.

I Danmark har de legat långt framme i sina undersökningar och de har potentiella lagringsplatser både på land och under hav.

— Deras undersökningar började på allvar 2022 men de hade gott om underlag sedan innan. Nu har de börjat utlysa licenser till företag som vill undersöka möjligheterna på land. Ute till havs har de överblivna oljereservoarer där de kan lagra koldioxid, och där planerar de att gå i gång och börja lagra från årsskiftet, säger hon.

Lindström fortsätter förklara – hon är engagerad och säger att hon kan prata i timmar om ämnet.

— Det kommer inte att gå lika fort för oss eftersom vi inte har samma underlag från början, och vi har heller inte tömda oljereservoarer att utgå från. Om vi kan peka ut ett antal potentiella platser kommer det nog att ta ett antal år innan det blir möjligt att geologiskt lagra koldioxid i Sverige.

— Man kan inte injicera på platser där det finns stora sprickor i berget, så det är något vi tittar extra på. Vi måste också tänka på att det redan finns vatten i de porösa lagren, vilket betyder att vi inte kan injicera koldioxiden för fort, för då ökar trycket vilket kan leda till sprickor i takberggrunden.

Kräver övervakning

Det skulle kunna innebära läckor. Därför kommer det också att krävas geologisk övervakning av framtida lagringsplatser.

Att förvara koldioxid på det här sättet skulle kunna vara ett sätt för Sverige att minska problemen med att nå framtida utsläppsmål. Regeringen har slagit fast att Sverige senast år 2045 ska ha nettonollutsläpp.

— Det har pratats om koldioxidlagring i många år, i varierande form på grund av det politiska läget. Sedan 2023 har vi jobbat med det här uppdraget och det ser lovande ut. Vi har hittat geologiska lager som har hög porositet och som finns på tillräckligt stora djup. Nu börjar vi titta på specifika platser där dessa lager finns under rätt geologiska förutsättningar, säger Lindström.