Fem för hundra

Jag har flyttat! Igen. Ujujuj vad jag ska klaga nu. På andrahandslägenheter och tillfälliga boenden. På nya lagar i nya tvättstugor och var fan ska jag ställa min cykel? På främmande toaletter och garderober som inte luktar jag. På grannar som spelar hög musik eller så spelar de inte alls och det är helt plötsligt jag som stör. På hyran som alltid blir högre för varje nytt ställe och besticklådor med smulor. På sängar jag inte vet vem som legat med vem och fan nu måste jag ta reda på var närmsta glasåtervinning är. På äckliga Coop som alltid verkar vara den närmsta affären. På områden jag blir fäst vid och inte vill flytta från och när gubben i kvartersbaren äntligen lärt sig att jag vill ha Whisky Sour extra sur, då är det den sista han serverar mig. På att Statoils hyrbil bara tar diesel. På hårstrån som inte är mina och flyttlådor fem för hundra som jag viker ihop och förvarar under sängen till nästa gång, nästa flytt, nästa nästa nästa. 

I böcker som berättar hur jag gör för att bli en bekymmerslös människa (brukar läsa baksidan, det räcker oftast) står det att jag nu bör se det positiva med denna situation: 

Jag har flyttat! Igen. Jag befinner mig i centrala Stockholm med världens bästa springrutta längst vattnet i närheten och det finns en Ica Maxi fem minuter från lägenheten. Sängen är skön och garderoben rymmer fem personer. Att jag måste flytta igen om några månader tar jag sen, inte nu. Nu ska jag njuta av att det finns fyra tvättmaskiner i huset och att grannen bara spelade dödsmetall till klockan 23. Och just det, glasåtervinningen är precis utanför. Cykelstället också. Rönnbärsträden också.