Med falska Sandy-bilder skapar vi berättelsen som vi själva orkar höra

I veckan har olika världar krockat med varandra. En stormhar härjat på den amerikanska östkusten, en plats som spelar minst lika storroll för den svenska kulturella identiteten som någonsin Hylands hörna. Den hardrabbat människor och tillgångar, allt medan livestreamingens flöden pumpatinformationen vidare till oss med fördröjningar så korta att det är historisktunikt. Vi är mer än någonsin på plats när det händer, var det än händer.

Ändå, trots detta bibliska överflöd av information ochillustrationer av det som händer på andra sidan jorden, har fejkade bilder dyktupp. Gamla foton, ryckta ur sin kontext, manipulerade produkter av en stund iPhotoshop och stillbilder från olika katastroffilmer – alla har använts för attskildra händelseförloppet. Varför kan vi inte nöja oss med det sanna? Vad ärdet i verkliga bilder som inte räcker till för att verkligheten ska bli verklignog?

En tanke är att den här sortens bilddelning på nätet intelängre handlar om berättelser om olika händelseförlopp så mycket som en sortssamtidskrönika. Visst, orkanen vi kallar Sandy utgjordes av en naturkraft såfruktansvärd att den övergår det mänskliga förståndet, men bilderna av den inaction var ärligt talat ganska mjäkiga. Blöta, mörka moln som hänger tungt överstaden – sådant ser vi svenskar var och varannan dag utanför gardinerna.

När känslan av ”var det allt” stiger upp hos oss som intesjälva upplever Sandy utan får nöja oss med parkettplatser, då stämmerfantasiprodukterna paradoxalt nog mer överens med våra förväntningar. Envälregisserad ruta ur domedagsrullen Day after tomorrow är alltid bekvämare attrelatera till, lättare att koppla till visionen av en händelse av apokalyptiskamått, än en grådaskig skildring av en verklighet som slår människoliv ispillror.

Miljontals människor har en bild av vad som har hänt därSandy drog fram, samtidigt som bara ett relativt fåtal faktiskt vet. Därför ärdet kanske inte verkligheten vi tillsammans kan minnas, utan snarare vårkonstruerade gemensamma bild av den. Med hajar i trädgården, elektriska stormarovanför Empire State Building och tsunamivågor mot Frihetsgudinnan går berättelsenlättare att förhålla sig till, förklara och minnas. Samtidigt som desshysteriska övertoner gör det dito enklare att lägga händelserna till handlingarna.Det var bara ännu en katastrof, liksom. Det har man ju sett förut. Det är en berättelse som känns lättare att lämna till sina efterkommande.

Ryktesspridning i kristider är inget nytt. Om Titanicviskades det att man skrivit ”vi utmanar Gud att sänka henne” på aktern och dåWall Street-börsen kraschade 1929 spreds ryktet att före detta spekulanterbegick självmord i mängder, ja, händelser så sena som Estonia-katastrofen hargett upphov till en hel genre av konspirationskategorier. För att inte tala omattacken mot New York i september 2001. Vår drift att antingen i bild eller itext berätta osanningar om aktuella händelser är lika gammal som människansjälv.

Nä, det nya är möjligheterna. En påhittad anekdot kundeinnan nätets inträde bli en myt på något år, om upphovsmannen hade tur. I dagkan en bild skapas dag ett och vara allmängods dag två. Referenserna sättsblixtsnabbt, våra gemensamma nämnare byter av varandra lika snabbt som vårtfiberbredband. Där någonstans måste kanske en kompromiss göras, mellan vårurgamla drift att berätta en så bra historia som möjligt och risken,möjliggjord av samtida teknik, att samma historia blir en riksangelägenhet.

Status quo råder alltså. Det är därmed svårt att avslutadenna text med en uppmaning till något, ett passionerat rop på förbättringeller en lösning framhalad ur skjortärmen – särskilt som jag bara är en lekmansom inte kan bidra med mer än spekulationer över eftermiddagskaffet. Men kanskeär det dags att ge oss en andningpaus, inse att ryktesspridningen ochhistorieförfalskandet är dagens manifestation av en evig mänsklig brist. Denlåter sig nog inte ordnas i brådrasket. Så länge vi vet det, och känner osssjälva, kanske vi kan förhålla oss bättre till effekterna det har i dag.