Därför är jag besatt av Claire Danes

Nu ska vi inte ta denna rubrik på allvar inser jag, eftersom ordet "besatt" faktiskt blir "obsessed" på engelska, och just det ordet kan lätt skrämma bort en offentlig person som levt i rampljuset under större delen av sitt liv. Exempelvis Claire Danes.

Jag är inte obsessed, jag är besatt. Stor skillnad.

Man kan säga att intresset för den här kvinnan satte igång på riktigt i och med serien "Homeland". Egentligen inte alls min typ av serie - CIA och National security plus amerikanska hjältar och så massa terrorism på det, är inte riktigt min grej. Men Claire Danes var tydligen det, märkte jag snabbt.

Kanske är det hennes fantastiska sätt att spela karriärskvinnan Carrie som lider av bipolär sjukdom, fokuserar på sitt arbete inom CIA till den grad att det verkar gå före precis allt - kärlek också - men har en svaghet för rödhåriga män, någonting som komplicerar allt det där andra. Kanske är det bara hennes långa suckar och andra ljud som dyker upp titt som tätt ur munnen på henne som ett tecken på stress, nervositet eller bara exaltering.

Eller så är det kanske bara för att hon verkade precis likadan när hon mottog EMMY-awardet för enastående kvinnliga huvudroll i en dramaserie 2012. Jag vet inte vad hon sa där uppe på scen (var för upptagen med att faschineras av henne), men någonting säger mig att Carrie hade sagt ungefär samma sak. 

Det är någonting speciellt med personer som inte verkar rädda för att verka knäppa. Och hon är lite så. Ganska mycket.

I skrivandes stund inväntar jag svar från produktionsbolag, managers och agenter som mottagit min förfrågan om att få intervjua Claire Danes. Jag hoppas att de inte google translatear denna artikel - då jag absolut inte planerar att prata med henne om orädsla för att verka knäpp - utan bara en massa andra saker som har med henne att göra.

Besatt alltså, inte obsessed.