Året då kriget kom tillbaka till Europa

Februarimorgonen hade ännu inte grytt i Moskva när president Vladimir Putin dök upp i tv-rutorna. Han såg relativt avslappnad ut, tillbakalutad i stolen bakom ett skrivbord, omgiven av ryska flaggor och stora kontorstelefoner.

Talet var 28 minuter långt. Putin hävdade att det östukrainska området Donbass måste räddas från en farlig allians bestående av västvärlden och ukrainska "extremister". Och så kom nyckelfrasen:

— Jag har beslutat att inleda en militär specialoperation.

Svetsade samman

Planen var uppenbarligen att med en massiv blixtaktion chocka Ukraina till underkastelse. Men i stället chockades de ryska styrkorna av motståndet. Dels inom Ukraina, där president Volodymyr Zelenskyj svetsade folket samman med dagliga videotal, i Europa som öppnade sina dörrar för miljoner flyktingar, men även i USA vars gigantiska försvarssektor kunde bidra med avgörande hjälp till Ukrainas armé.

Invasionen blev därmed en mer långdragen historia än någon kunnat ana. Och att tiden gick, då ryssarna trycktes tillbaka utan att förlora det militära fotfästet helt, innebar inte bara nackdelar för Putin. Hans viktigaste hållhake på västvärlden är fossila bränslen, och kriget ledde till så höga priser att Ryssland under våren fördubblade sina olje- och gasintäkter.

Det dröjde till långt in på hösten innan EU och G7-länderna kunde enas om ett slags oljebojkott, och då inte någon total sådan utan endast ett tak för hur mycket man betalar, 60 USA-dollar per fat. Och Europas gasberoende fortsätter, inklusive leveranser av fossilgas i ledningar genom Ukraina.

Bättre villkor

Under tiden har Putin jobbat hårt för att bibehålla sina förbindelser med andra stormakter, såsom Indien och Kina. I viktiga FN-debatter om kriget har de lagt ned sina röster, medan Moskva-regimen tvingats ge dem extra gynnsamma handelsvillkor.

Samtidigt drabbar det storpolitiska spelet utsatta och fattiga långt från Ukrainas fronter. Viktiga delar av världens spannmålshandel går via ukrainska hamnar i Svarta havet, men det blev det tvärstopp för när kriget började.

Länder som Egypten, helt beroende av ukrainskt och ryskt vete, stod plötsligt utan. Det spred i sin tur ekonomisk oro och larm om förestående svält i bland annat Afrika.

Lättnad för konflikter

Plats på scen för en nyckelspelare till: Turkiet med sin auktoritäre president Recep Tayyip Erdogan, som redan tidigare spelat en avgörande strategisk roll när Europa velat hantera det senaste decenniets flyktingströmmar från krigen i Afghanistan och Syrien. Nu kunde Erdogan träda in som världens "matmedlare", och lyckades i juli få Ryssland och Ukraina att gå med på Svartahavsinitiativet (The Black Sea Grain Initiative). Det innebär att spannmålshandeln har kunnat återupptas, med turkiska kontroller som säkerställer att skeppen inte används för smuggling av vapen eller annat krigsrelaterat.

Fungerande livsmedelsleveranser innebär lättnader för andra konfliktzoner i världen. Under hösten har mathjälp kunnat levereras i Tigray i Etiopien, till Jemen och Somalia – även om behovet vida överstiger tillgången, och biståndsorganisationer larmar om att medlen är extra knappa på flera håll när Ukraina får lite väl mycket av rampljuset.

"Förstår er oro"

Längre österut bidar de i sammanhanget slumrande bjässarna Kina och Indien sin tid. De är diplomatiskt återhållsamma, även om fasaden stundtals rämnat när kriget dragit ut på tiden.

— Så mycket vet jag, att dagens era är inte krigets era, och det har vi ju pratat om i telefon, sade Indiens ledare Narendra Modi vid ett möte med Putin i september – en kommentar som fick den ryske presidenten att titta ned och stryka sig över huvudet.

På samma toppmöte i Uzbekistan tolkades Putins ord till kinesiske kollegan Xi Jinping som ett slags ursäkt för kriget.

— Vi förstår era frågor och er oro över detta. Vid dagens möte kommer vi givetvis att förklara våra ställningstaganden, sade den ryske presidenten.

Bleknat argument

Men den rysk-kinesiska relationen påverkar även andra konflikter. När Ryssland i början av året fortfarande agerade utifrån en styrkeposition i Ukraina befarade omvärlden att Kina skulle använda det som ett föredöme i Taiwan-frågan. Kinas syn på Taiwan liknar Rysslands syn på Ukraina: Ett område som inte har rätt att vara självständigt utan måste införlivas med "moderlandet".

I takt med att Ryssland försvagats under året har även det argumentet bleknat för Kina. På mötet i Uzbekistan försäkrade Putin att han stödjer "ett Kina", alltså att Kina och Taiwan är ett och samma land. Men hans tyngd som allierad har minskat avsevärt, samtidigt som västvärlden visat upp en enad front.

Xi har, liksom Modi, uttalat sig flera gånger under året mot krig och "turbulens" – ett av flera tecken på att Ukraina har minskat risken för en kinesisk invasion av Taiwan.

Ritar om prognoser

Och i miljö- och klimatfrågan har kriget gett rejäl skjuts bort från fossila bränslen. Den "oro för energisäkerhet som Rysslands invasion av Ukraina" har utlöst ritar om alla prognoser, konstaterar internationella energiorganet IEA. 90 procent av all energiutbyggnad under de kommande fem åren väntas nu vara förnybar, skriver IEA i en uppdatering nu i december.

Energiorganet kallar det "en massiv ökning" på bara ett år, som syftar till att göra länder alltmer självförsörjande på energi – och därmed minska risken att Putin och andra krigiska ledare i framtiden kan använda el och värme som vapen.

.