Genom kidnappningar, lönnmord och att träna och beväpna miliser har Iran lyckats avskräcka sina fiender från att attackera landet direkt. Men när regionens konflikter nu utkämpas med mer konventionell krigföring lider nätverket svåra förluster – vilket kan öka risken för fullskaligt krig mellan stormakterna.
Med militära styrkor och miliser som i praktiken omger ärkefienden Israel har regimen i Teheran under många år kunnat bedriva en aggressiv politik utan att riskera en större konflikt på hemmaplan.
Men det är på väg att ändras.
Irans verksamhet utomlands beskrivs bäst som asymmetrisk krigföring och innefattar terrorattacker, kidnappningar, spioneri och framför allt stöd till miliser som tränas, beväpnas och finansieras av Iran.
På så vis har den islamiska republikens makt vuxit i takt med att oroligheter i regionen – som USA:s krig i Irak och den arabiska våren med påföljande Syrienkrig – skapat instabilitet, vilket öppnat upp för till exempel iranska vapenleveranser.
Kronjuvelen i nätverket är shiamilisen Hizbollah, som Iran var med och bildade redan 1982 när södra Libanon var under israelisk ockupation.
Irans allierade kan delas upp i två olika grenar: de ideologiska, som ofta delar regimens shiamuslimska tro, och de taktiskt allierade som samverkar med Iran eftersom de delar en gemensam fiende.
— Det viktigaste regionala målet för Iran har ända sedan den islamiska republiken bildades varit att tillintetgöra Israel, säger Saeid Golkar, lektor i statsvetenskap och Irankännare, knuten till flera internationella tankesmedjor.
Men när regionens konflikter nu utspelas med "vanlig" krigföring – med statliga aktörer som attackerar i det öppna – vacklar det iranska nätverket.
— De är inte skapta för konventionell krigföring, säger Golkar.
I Gaza har taktiskt allierade Hamas militära verksamhet praktiskt taget nedmonterats av Israel.
Det tungt beväpnade Hizbollah, med förmåga att åsamka Israel stora skador från sina positioner vid gränsen, har ofta beskrivits som ett slags "försäkring" för Iran. Men shiamilisen har försvagats kraftigt genom att nästintill hela rörelsens toppskikt dödats och stora delar av vapendepåerna förstörts.
När kriget nu rasar i Libanon – där den shiamuslimska befolkningen utgjort ett av Irans starkaste stöd i regionen, saknar Teheran medel för att bygga upp de förstörda byarna igen och vinna inflytande genom hjälpinsatser, vilket Iran gjort under tidigare krig.
Israel har också slagit till mot de vägar och tunnlar i Syrien som Iran, tack vare sitt stöd till diktatorn Bashar al-Assad, kunnat använda för att smuggla vapen till sina allierade.
Samtidigt bombar USA vapendepåer och andra mål i Jemen, tillhörande den Iranstödda Huthimilisen.
De senaste veckornas förluster bedöms ta många år att bygga upp igen.
— Man kan konstatera att det är ett kraftigt avbräck för Irans inflytande, säger Erika Holmquist, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) med fokus på Iran.
Och utan de väpnade rörelserna och miliserna i kapacitet att fungera avskräckande ökar risken för en direkt konfrontation mellan Israel och Iran, enligt Holmquist.
Konflikten har redan lett till att Iran för första gången avfyrat robotar mot Israel från iransk mark – två gånger.
Regimen i Teheran är medveten om att Iran troligtvis förlorar ett fullfjädrat krig mot Israel med USA i ryggen – och vill förmodligen undvika det till varje pris.
— Man är rädd för att ett krig kommer att leda till massuppror som leder till att den islamiska republiken kollapsar, säger Saeid Golkar.
Irans militära verksamhet utomlands sker ofta genom det så kallade Revolutionsgardet, vars hemlighetsfulla specialstyrka Quds ansvarar för att "sprida den islamiska revolutionen" utomlands.
Qudsstyrkan kan beskrivas som spindeln i det militära nätverk som Iran knutit till sig i regionen. Den bildades i samband med kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet, men utvecklades under årtiondena som följde till att agera mer offensivt i fler länder, till exempel Syrien, Libanon och Jemen.
Revolutionsgardet, och de militära enheter som ingår i det, är inte en del av Irans nationella militär.
Det grundades strax efter den islamiska revolutionen 1979 eftersom Irans högste ledare inte litade på att den militär som den avsatte monarken styrt över skulle skydda det nya teologiska styret, vilket är ett av Revolutionsgardets främsta uppdrag.
