Nattsvart jakt på Syriens försvunna

Ansiktena bär svältens avtryck. Kinder och ögon är insjukna, okbenen hårda och knotiga.

— Hur ska vi ens kunna känna igen dem?

En kvinna sträcker på halsen för att se bilderna som flimrar förbi i handen på en man i finkostym och hornbågade glasögon. På det nyskapade Telegramkontot lägger bårhusanställda upp bilder på de oidentifierade kroppar som förts dit från regimens skräckfängelser efter diktator Bashar al-Assads fall.

Gruppen utanför sjukhuset al-Mujtahids bårhus skannar bilderna en efter en, skriver The New York Times i ett reportage. De letar efter saknade makar, bröder och söner – men de utmärglade ansiktena i telefonen bär ingen likhet med fotona de anhöriga så länge burit med sig: bilder på leende män med liv i blicken, färg på kinderna, kött på benen.

Under det dryga årtionde som gått sedan arabiska våren och inbördeskrigets utbrott har tiotusentals syrier försvunnit utan ett ord. De har plockats upp från gatan, från universitetslektioner, från taxibilar på väg hem från jobbet. Uppskattningsvis saknas omkring 150 000 syrier till följd av kriget, uppgav organisationen The International Commission on Missing Persons ( ICMP ) i förra veckan. Många av dem antas ha kastats in i Assadregimens vidsträckta fängelsenätverk, ökänt för tortyr och utomrättsliga avrättningar.

Elva år utan kontakt

För de anhöriga lever hoppet tills deras nära och kära hittats döda. I och med al-Assads fall lever de nu i en ny, svårnavigerad verklighet.

För den syriska aktivisten Wafa Mustafa, som varken sett eller hört av sin pappa Ali sedan han greps 2013, innebär regimens fall att mardrömmen tagit en ny form. Från sitt hem i Berlin nagelfar hon namnlistor som cirkulerar på nätet, går systematiskt igenom drivor av bilder och videor på döda och lemlästade fångar.

— Det tog oss åratal att navigera, att ha en familjemedlem försvunnen i al-Assads fängelser. Det tog åratal att veta vad vi skulle göra, vem vi skulle prata med, fråga, hur vi skulle känna, reagera, hur vi skulle hantera sorgen, bristen på information, osäkerheten, säger hon i en intervju med Sky News.

— Nu måste vi gå igenom en ny fas som ärligt talat känns väldigt, väldigt svår. Särskilt för oss som fortfarande lever i exil.

Dagarna efter Bashar al-Assads landsflykt samlades hundratals människor utanför Mujtahidsjukhuset. Flera medier vittnar om hur de i desperation tryckte sig förbi anställda och in i bårhusets kylrum. När plastskynkena över liken rycktes undan skar ett skrik genom rummet, skriver The New York Times. Andra grät tyst.

Skälla som hundar

Nyhetsbyrån AP:s bilder visar hur foton på de döda klistrats upp på en vägg utanför sjukhuset. Kropparna bär tydliga spår av svält och tortyr: sönderslagna ansikten, utstickande revben och knäskålar. En axel täcks av ärr efter sticksår, ett ansikte saknar bägge ögon. Ett tjockt rött ärr löper över en hals, som efter ett rep. Andra är helt oigenkännliga, sannolikt döda sedan länge.

Framför väggen står rader av människor och söker efter signalement som stämmer in: en tatuering, ett födelsemärke, andra särdrag.

Assadregimens övergrepp mot fångar – ofta inspärrade efter summariska rättegångar, om ens någon rättsprocess alls – är väldokumenterade av bland andra FN och Amnesty. Det handlar om masshängningar, elchocker, sexuella övergrepp, framtvingade erkännanden, skenavrättningar.

Juridikstudenten Muhannad Ghabbash från Aleppo har tidigare berättat för The New York Times om hur han i timmar hängdes upp och ned i vristerna, slogs blodig, utsattes för elchocker och fick vapen intryckta i munnen. Och det var bara början. På det syriska flygvapnets bas al-Mazzeh i Damaskus hängdes han och andra fångar upp nakna på ett staket och duschades med kallvatten under kalla nätter. Vissa kvällar tvingade en befälhavare som kallade sig Hitler fångarna att "underhålla" middagsgäster genom att spela hundar, katter och apor. De som inte skällde på korrekt vis blev slagna.

Andra, som Omar Alshogre som sedan 2015 lever i exil i Sverige, har berättat hur han tvingades röja undan och märka sina döda fångkamrater med nummer i pannan. 37, 38, 39 – ofta upp mot 40 om dagen. Ibland föll kropparna isär när han försökte lyfta dem. Han bar sin kusin som ett spädbarn i famnen de 35 meterna till och från toaletten, varje dag, tills han en dag insåg att kusinen dött i hans armar. "3 532", skrev han i kusinens panna.

Känd regimkritiker hittad

När Alshogre efter en skenavrättning släpptes från det ökända Damaskusfängelset Saydnaya, av människorättsorganisationer kallat al-Assads slakthus, vägde han 34 kilo.

— De tvingade min kusin, som jag älskade så mycket, att tortera mig och mig att tortera honom. Annars skulle vi båda bli avrättade, berättade han nyligen för BBC.

Efter regimens fall hittades tortyrutrustning, däribland rep och järnpressar där fångar uppges ha krossats till döds, i militärfängelset Saydnaya. Dessutom hittades fler än 30 kroppar med synliga spår av tortyr.

— De är vanställda, uppskurna. Vi kan inte se vem som är vem, sade lokalpolitikern Ahmad Shouman till brittiska The Telegraph på plats i al-Mujtahids bårhus.

Bredvid Shouman öppnade någon en liksäck.

— Titta, hans högra hand är borta, ropade en man.

— Vad gjorde alla dessa människor för att förtjäna att dö?, frågade sig en annan.

En av de kroppar som gick att identifiera var den kände syriske regimkritikern Mazen al-Hamada, som från sin tidigare exil i Nederländerna berättat om tortyren: om hur han hängdes i kedjor från taket timmar i sträck, hur vakter hoppade på honom tills revbenen bröts av. Hur han brändes med cigaretter, utsattes för elchocker, våldtogs med en järnstång och fick sitt könsorgan sönderklämt.

al-Hamada valde att återvända till Syrien; enligt uppgifter efter löften om amnesti. Han greps omgående vid hemkomsten.