En singeltjejs bekännelser v. 2

Torsdag

Jag öppnar mejlet från min chef och läser det. Sen läser jag det en gång till. Det här är ju ett jävla skämt. Jag ska jobba med Honom. Honom. För andra gången på två år när jag försökt klippa kontakten så inleds ett nytt projekt där vi blir kollegor och ännu en gång korsas våra vägar i ett rutnät som mer och mer börjar likna en stor svart fläck. Ett jävla skämt är vad det är.


Fredag

Hela kvällen har jag undvikit Honom. Det var ju ingen större chock att vi valde att gå till samma nattklubb och slå runt, vid det här laget är jag van vid att vi på något sätt dras till varandra som plus- och minuspoler vare sig vi vill det eller inte. Jag håller mig så långt bort som möjligt från baren där han står för att slippa pussarna, händerna och blicken som försöker ta reda på huruvida jag har bh på mig eller inte. Och doften. Det är som att bli överkörd av en ångvält lastad med två års minnen varje gång vi träffas, en smäll jag måste lära mig att ta. Jag står på andra sidan baren när våra blickar möts för första gången. Han ger mig ett sorgset leende och vinkar.

”Hur mår du”, mimar han.

”Bra”, mimar jag tillbaka och går därifrån.

När jag någon timme senare lämnar stället ser jag i ögonvrån hur även Han går ut strax bakom mig.

Tillsammans med en annan tjej. Jag går hela vägen till tunnelbanan utan att vända mig om, fullt medveten om att de båda går tio meter bakom. Kylan sticker genom strumpbyxorna och jag drar in röken från cigaretten så hårt i lungorna att det svider i halsen. Hellre det än att det svider någon annanstans. Den där tjejen brukade vara jag.


Lördag

Jag går in genom dörrarna till baren och det första jag ser är (hör och häpna!) Honom. Avgjort, det är ett jävla skämt. Det finns ingen, ingen annan människa i hela Stockholm som jag ofrivilligt träffar så ofta. Irriterad sätter jag mig vid ett bord med mitt vin utan att hälsa. Efter några minuter kommer han fram och kramar om mig, säger att jag är fin ikväll och smeker mig längst med ryggen och går igen.

Senare under kvällen kommer han fram till mig igen.

"Jag är nog skyldig dig en ursäkt.... Så jag ber om ursäkt."

"Tack."

"Jag vet att jag har betett mig jävligt svinigt och att jag gjort fel mot dig. Jag kan vara jäkligt klumpig och självisk ibland, men jag har aldrig riktigt förstått att du haft känslor för mig så länge.

"Det har gått väldigt mycket upp och ned men jag har aldrig riktigt slutat tycka om dig även fast jag har försökt. Men det är bra nu."

"Det var fel av mig att hoppa på dig för att du låg med Niklas."

"Vi har ju kört ganska fult spel båda två..."

"Hur klyschigt det än låter så vill jag ha dig som min vän. Jag blir fortfarande glad av att se dig."

Äntligen fick jag ursäkten som jag väntat på så länge. Han har framkallat så mycket ilska, tårar, utskällningar, hugg i hjärtat och besvikelser men aldrig någonsin bett om ursäkt. Och nu stod han framför mig, nykter, rakryggad och såg mig i ögonen. Det var som att allt långsamt rann av mig. Kanske var det det här som behövdes för att verkligen kunna släppa taget och gå vidare. Han kysser mig på kinden och återvänder till sitt sällskap.


Måndag

En vecka har gått och Pär lyser med sin frånvaro som en påtänd fyr (som i att den brinner och inte som i att den har injicerat heroin i venerna). Fan också. Jag tänker inte höra av mig den här gången.

Inte för att försöka spela svår utan för att om han inte känner rent spontant att det vore mysigt att umgås med mig, så finns det ingen poäng med att träffas. Jag tänker inte göra samma misstag och trilla dit en gång till. Jag vill inte träffa en ny Honom.

Kvällen som jag inte trodde skulle bli mer spännande än att jag jobbade tog en helt ny vändning när jag och min kollega Daniel körde en spontan after work (jag har fler chefer och kollegor än de flesta så det är ingen idé att ni försöker hålla någon ordning på dem). Ju längre natten gick desto mer befann sig Daniels händer på min kropp för att sen konstant glida över min rygg, mage, axlar, rumpa och nacke. Vi flög runt överallt samtidigt som den ena shotten efter den andra gled ned i våra strupar. Han bet mig i halsen och tryckte upp mig mot en vägg och kysste mig. Strax därefter satt vi i en taxi på väg hem.

Snabbt slet han av mina kläder. Byxor och trosor i ett svep och direkt in med kuken. Förspelet hände inte, här skulle det liggas! Ligget hände tyvärr inte heller. Vad som skulle varit skönt sex blev istället någon sorts intervallträning där duracellkaninsjuck växlades med tunga och fingrar ungefär varannan minut. Jag fattade ingenting. Fingrar i all ära men när jag väl fått kuk i mig så vill jag gärna fortsätta med det och inte ha några fingrar i mig femtio procent av tiden för i helvete. Och det är ingen poäng med att slicka mig i trettio sekunder för att sen börja jucka igen. Det hann inte ens bli skönt innan det var dags för byte av kroppsdel. Helt värdelöst. Och som pricken över i:et gick min charmiga kollega iväg och spydde mitt i allt och då var det slut på det ”roliga”.

Jag hann knappt öppna ögonen förrän jag kände händer över hela min kropp och något som skulle föreställa sköna smekningar mellan mina ben. Bara tanken på nattens förlopp kunde få vem som helst att tappa sexlusten, även jag. Ändå stod jag plötsligt på alla fyra och blev knullad bakifrån trots att jag var allt annat än våt. Jag kände hur öm jag var efter nattens behandling och blev irriterad på hur inkompetent en människa kan vara. Lyckligtvis tog det hela slut efter knappt fem minuter och Daniel kvalade in på en topp-tre-placering i kategorin ”Sämsta ligg”. Och hela tiden ekade en mening i mitt huvud.
Det här skulle aldrig hända med Pär.