Vänskap som inte längre finns

Idag tog jag en liten nostalgi tripp tillbaka ett par år. Man får faktiskt lov att göra det ibland. Har ni tänkt på hur annorlunda livet såg ut då, jämfört med nu? Allting var så mycket lättare då, men ändå så mycket svårare. Tankar blev aldrig osagda, men tankar man önskar inte fanns skar i öronen.

Detta är det svåraste som finns att skriva om. Det skär verkligen i hjärtat mitt när jag tänker på hur någon som fyllde mina tankar och var det roligaste jag visste, nu bara är ett minne blott. Vänskap och svek. Jag tror att jag först nu inser hur mycket du verkligen betydde för mig.

Någonstans för cirkus fyra och ett halvt års sedan satt jag och tittade ut genom ett regnigt fönster, jag hade precis bråkat med mamma om något oväsentligt och jag kommer ihåg att i mitt huvud gjorde jag upp planer på hur jag skulle göra henne ledsen, typ hälla ett helt saltkar i maten hon hade lagat eller något. Mitt lilla sunda förnuft hann ta över innan någon skada hade skett och jag ringde upp en kär vän. Jag bytte spårvagn ett par gånger sedan kom jag fram till hennes lya där lite folk höll till. Hon försökte para ihop mig med en kille som hade lockigt hår och var lång. Det hela blev alldeles för pinsamt så jag gick där ifrån. Lite senare dök han upp bredvid mig på en balkong.

”Har du kul eller?”, sa han och log det där leendet som jag skulle bli mer än bekant med. Jag bara log tillbaka, det var allt som behövdes. Han plockade med våra jackor och vi gick ut i en natt som hängde mellan vår och sommar. Han pratade oavbrutet och berättade om sina planer för sommaren. Vi konstaterade att vi hade många gemensamma vänner och att vi skulle tillbringa hela juli typ tre minuter ifrån varandra. Jag skrattade, han gjorde mig glad.

Efter en timmes promenad var vi tydligen framme vid hans mansion. När han hade öppnat grinden så vände han sig om för att ge mig en kyss. Det smakade konstigt och när våra tänder slog emot varandra brast vi ut i skratt. Det var så uppenbart att vi aldrig skulle fungera som ett kärlekspar, vi skulle bara klicka som bästa vänner, fast det visste vi inte då.

Efter en tv natt fylld med Scrubs och Family Guy hade vi lika svårt att säga hejdå till varandra som Jack och Rose hade i Titanic. Det kändes som vi hade känt varandra i en hel evighet även fast jag inte visste vad han hette i efternamn. Vi fortsatte träffas och träffades så mycket att folk trodde vi var ett par. Helt plötsligt gjorde vi allt ihop, vi pluggade när det inte gick att skjuta undan längre och vi sjöng Sing Star så sent att grannarna klagade. Vi drack varm choklad och han försvarade mig mot sliskiga pojkar som höll blicken på min rumpa lite för länge. Vi bakade brownies och vi höll handen, bara för att det var så mysigt att kunna göra det utan att det betydde något. Det bästa av allt var att jag visste att han saknade mig när vi inte var med varandra.

Åren gick och han sa att det kändes som om jag var hans själsfrände, och vi bestämde att om vi fortfarande är singlar vid 30 så får vi nog ta och skaffa barn ihop. Bara några månader efter träffade jag min kärlek. Han var på något sätt allt som min vän inte var. Jag sprang till min vän och berättade allt om kärleken. Även fast han nog någonstans anade att jag inte skulle hålla honom i handen längre så fanns han där för mig och vi pratade halva natten.

Vad hände sen? Jag började förtränga min vän, var rädd. Rädd för vad? Det vet jag fortfarande inte. Men jag vet att jag ångrar att jag förlorade dig. Du var det bästa och du fick mig aldrig, aldrig någonsin mig att fälla en tår. Ibland önskar jag att vi fick hålla handen och spendera fredagsnätter ihop igen, men även fast det aldrig lär hända så vill jag att du ska veta att jag bär med mig våra drömmar och dina underbara citat. När jag hade beslutsångest den där gången så sa du ”one day your life will flash before your eyes, make sure its worth watching” och när du hade bråkat med din mamma om framtiden den där gången så sa du ” det som fuckar upp oss mest här i livet är den där fuckade bilden i våra huvuden som säger hur det borde vara”.

Förlåt för att allt gick så som det inte skulle ha gått. Jag kommer alltid att möta dig på det där stället mellan vaket och sovande tillstånd.