Eric Rosén är stum av beundran inför mannen han älskar att hata.
Säsongen 2001-2002 skulle vara Sir Alex Fergusons sista som Manchester Uniteds manager. Jag, och många med mig, tackade gudarna för det beslutet. Premier Leagues totala dominant skulle äntligen släppa United i andra, troligen sämre, händer. Låta övriga lag vara med och leka igen. Sedan ändrade han sig. I stället bestämde han sig för att fortsätta lika framgångsrikt och sedan dess har det blivit ytterligare fyra ligasegrar på sju säsonger.
Ferguson har kammat hem elva totalt. Han har sett till att Premier Leagues hela varumärke mer än något annat förknippas med Manchester United. Och med honom personligen. Nu har han också slutligen sett till att Manchester United vunnit ligan lika många gånger som Liverpool. 18 ligasegrar skulle egentligen vara ointagligt. Men medan Liverpool inte vunnit på snart 20 år har United varit totalt dominerande. Jättar som Chelsea och Arsenal har bara fått leka uppstickare, Liverpool har allt som oftast varit chanslösa, resten är knappt värda att nämnas i sammanhanget.
Många framgångsrika managers har försökt ändra maktförhållandet i England: Mourinho, Wenger, Scolari, Houllier, Benitez, Hiddink och åtskilliga andra har ändå bara stötvis lyckats störa den skotske stålmannen. 67 år gammal är han världens kanske mest framgångsrike fotbollsmanager genom tiderna. Och då har jag inte ens nämnt cup- och europatitlarna. Herregud.
Jag har aldrig, aldrig någonsin, gillat Alex Ferguson. Jag har upplevt honom som en snarstucken, osympatisk, opålitlig och självgod gubbjävel. Jag har föredragit de flesta andra alla dagar i veckan. Men jag har samtidigt aldrig i mitt liv sett någon leverera samma resultat. Aldrig någonsin sett någon som är så oändligt svårslagen. Aldrig varit mer imponerad av vad en person gjort med och för ett lag. Alla miljarders miljarders pund gör naturligtvis sitt till, men ingen annan är Sir Alex Ferguson hade vunnit riktigt så ofta och så stort. Ingen annan hade klarat att förvalta förutsättningarna lika väl.
Han är, kort och gott, det bästa jag sett. En tränarvärldens Maradona eller Pelé. Jag bugar och drömmer om att han ska bli mätt på framgång och lägga av.
Skrivet av:
