Marcus Birro: "Svennis kommer givetvis leva vidare för alltid"

Vad definierar en människa? 

Är det vad han gör och åstadkommer? Eller är det vem han är när den egna vinningens strålkastare släcks?

Jag såg nyligen ett tv-inslag med Svennis från Genua i Italien. Han stod i spelartunneln när Alessandro Nesta (då tränare för Reggiana, numera Monza) kom fram. Nesta såg ut som en liten pojke som får träffa sitt livs allra största hjälte. 

"Håren på armarna reste sig"

Svennis pratade om hur han gjorde den hetlevrade Nesta till lagkapten för det Lazio som 2000 vann Serie A.

Men det var inte det som rörde vid mig allra mest.

Det var när de båda talade om varandra som människor som håren på armarna reste sig.

När Alessandro får betyget “Grande Uomo” av sin gamle tränare brister det för honom och han börjar gråta framför tv-kamerorna.

Det säger en del om Alessandro Nesta. Men det säger ännu mer om Sven-Göran Eriksson.

För några år sedan fick jag och Studio Allsvenskan audiens hemma hos Svennis i Värmland. Hans lågmälda solidaritet, hans värme, generositet och innerlighet gjorde ett enormt starkt intryck på oss allihop. I min bok är det avsnittet det bästa vi någonsin gjort. Allt tack vare Svennis.

Jag minns när han kom till Lazio. Natten före presentationen hade han lärt sig förnamnet på alla i staben. Och namnet på deras fruar. Och deras barn. 

Han inte bara lärde sig alla namn. Han frågade om deras liv under hela sin tid som tid tränare. Han är djupt älskad i Italien. Givetvis för allt han åstadkommit. Men ännu mer för vem han var som människa.

Jag är genuint tacksam över hur fotbollsvärlden unisont lät honom förstå hur djupt älskad han var överallt; från Degerfors, via Göteborg, i England, Portugal och Italien.

Ibland är det vackert att bli påmind om hur storslagna vi människor kan vara när vi visar solidaritet med de som verkligen förtjänar det.

"Vi visste att han skulle dö"

Svennis hann förstå (och kanske till och med uppskatta även om det inte kom naturligt för honom) hur enormt älskad han var. Som människa. Och som fotbollstränare. I den ordningen.

Vi visste att han skulle dö. Svennis visste att han skulle dö. Hela världen visste det. Men det senaste årets unisona hyllning av hans gärning berättar det enda vi behöver veta idag; Svennis är inte död.

Han kommer givetvis leva vidare för alltid. 

Samtidigt är Nestas tårar just idag också mina. Men vi gråter inte av sorg för att han är död, utan för att han rörde vid våra hjärtan, genuint, nära, på riktigt  och innerligt.

Som människa.

Grazie Mister.

Du är evig.