"Himlen är inte bara en plats för värdiga själar efter döden. Du drog ner den där himlen redan medan du levde, Mister", skriver Marcus Birro.
Himlen är inte bara en plats för värdiga själar efter döden.
Du drog ner den där himlen redan medan du levde, Mister.
Du var en skapare av drömmar. Du realiserade hundratusentals människors innerliga önskan; den om att få vinna något av värde, en titel eller fem.
Du mötte alla de där människornas hetaste önskan med en öppen famn, ett varsamt glödande värmländskt hjärta.
Du blev en drömfabrik för städer och länder, för generationer av längtande supportrar.
Man skulle kunna säga att du fogade samman himmel och jord. Exakt så märkvärdig var din gärning. Och ändå….
Det är inte för allt det du gjorde som en hel värld riktar sina blickar mot lilla Torsby idag.
Det är för att du hela tiden höll din inre blick riktad mot alla du mötte.
I den blicken vävde du sedan samma dröm och verklighet.
När jag talar med italienare om dig minns alla dig med en värme som inte kommer från vad du åstadkom utan istället för vem det var som åstadkom det.
Det var du, Mister.
Du!
Det finns något väldigt trösterikt i att genuin medmänsklighet premieras högre än allting. Att lära dig vad materialförvaltarens fyra barn heter blir inte en detalj i periferin, utan istället själva fundamentet som du byggde ditt livsverk på.
I varje människas hjärta bor en visshet om det alltid är hur vi ser på våra medmänniskor som betyder mest. Och, Mister, få visste det lika bra som du.
När det är tyst minut i Italien avslutar alla med att applådera den nyligen bortgångne in i himlen.
Men saken är den, Mister, att du redan kände himlen. Du knöt den varsamt ihop med varenda hjärta du berörde.
Du lät oss alla smaka det evigt saliga.
Du lät oss ana det oerhörda.
