DOKUMENT. Nyheter24 fick en unik inblick i Londons OS-arbete och nu berättar Björn Ehrnberg om en förort som måste välja mellan konsten och kommersen.
En arbetare gräver undan grus med en gråskale-skyline som backdrop. Metallens skrapande skapar en dystopisk ljudbild mellan husväggar som saknar oretuscherade tegelstenar. Fritösoljans omissigenkännliga stank ligger tätt över en sargad plats.
Jag befinner mig i Hackney Wick, en nedgången förort till London och vad som inom kort ska bli skådeplats för ett spektakel som vart fjärde år driver in till utarmade områden.
Hackney Wick ligger längst ut på the Overground, Londons motsvarighet till Stockholms pendeltåg. Ombord ser jag idel ungdomar och personer med invandrarbakgrund - Londons stressade affärsmän lyser med sin frånvaro. Passagerarna avger en känsla av fattigdom utan framtidshopp. Andra till synes glöder av ambition. De stundande olympiska spelen ser man dock inga spår av, annat än en gigantisk arena som tornar upp sig i horisonten.
Ett område under förändring
Olympic Stadium kämpar mot deadlines. Notan för konstruktionen väntas landa på dryga fem miljarder svenska kronor. Hackney Wick har inte sett mycket av dem pengarna, området är endast en transportsträcka på väg mot arenan.
Till tonerna av rivna hus och restaureringsarbeten träffar jag nya zeeländaren Mark Spencer. En ung man som alltid verkar ha nära till ett leende. Han karakteriserar allt med Hackney Wick. Invandrare, ambitiös och kreativ, han berättar även att plånboken inte är allt för välfylld. För tillfället är han förman till en grådaskig byggnad som inom kort ska demoleras för att göra plats för en kopia av Hammarby Sjöstad.
OS har förvandlats till en farsot. En cirkus som anländer till trakter utan pengar. Flera år krävs för att rusta upp, sen är allt över efter 30 dagars lek. Men när glädjeropen lagt sig finner man ett barskrapat grannskap. Lokalbefolkningen står kvar utan hopp. Kreativiten har försvunnit till nya jaktmarker. En realitet som Mark Spencer är ytterst rädd för.
– Hackney Wick är Londons kreativa centrum. Det är här mycket av det som gör staden vibrerande skapas, och nu riskerar vi att få se det gå upp i rök, konstaterar han bakom en nyskapad, och enorm, graffitivägg.
Mark Ronson har kopplingar till Hackney Wick
Jag har rest till Hackney Wick för att bevittna presentationen av nämnda graffitivägg. Street Art-konstnären Smugg har tillsammans med sina vänner skapat ett monument över OS. I samarbete med DJ-stjärnan Mark Ronson och Coca Cola, har man producerat ett koncept för att hylla området – och de olympiska spelen. När jag anländer osar pressuppbådet av miljontals pund som aldrig varit i närheten av fritösoljan som rinner utanför Overground-stationen. Samtidigt är alla hoppfulla över att satsningen ska hjälpa förorten.
När jag sen får samtala med de ansvariga hör jag fortfarande hur grävmaskinerna röjer upp efter rivna byggnader. Områdets konstnärliga aura har satt sina spår, även för mannen som i maj står i centrum när Coca Colas officiella OS-låt når skivhyllorna.
– Till mitt senaste album var över hälften av medartisterna från Hackney Wick, berättar den världsberömda DJ:n, Mark Ronson, med en lågmäld röst.
– Jag hoppas inte området förfaller, men risken kanske finns, säger han kort – uppenbarligen utan att ha reflekterat över problemet tidigare.
Ronson är dock avslappnad när diskussionen pågår. Han sitter med en hållning värdig en global artist. Oron för Hackney-invånarnas framtid rör honom inte nämnvärt. I stället återkopplar han konstant till sin nylanserade låt och hur den bäst beskriver sport. Men plattityder har vi hört förr, framför allt i idrottssammanhang.
– Visst, kreativa communitys är viktiga, absolut. Men konstnärer hittar alltid andra vattenhål. De kommer alltid överleva på ett sätt eller annat.
Färgklicken kommer att försvinna
Mannen som borstar gatan har nu övergått till att reparera väggarna. Ljuden från verktygen överröstar tystnaden. Tillsammans med övriga "contractors" förändrar han skylinen, de skitiga tegelstensbyggnaderna ska ge vika för moderna glashus. CCTV ska monteras överallt. Omnejden ska få se vad man kan göra med Hackney Wick.
– Det är klart att mycket kommer förändras här, men samtidigt kommer de som har råd att stanna kvar få åtnjuta en kraftig förbättring. Äntligen får Hackney Wick ett erkännande som något annat än en förfallen stadsdel, berättar John med inlevelse.
Marknadsföringskampanjen från Coca Cola har döpts till "Move to the Beat". Den ska symbolisera sportens rytmiska samhörighet med musikvärlden. Samtidigt ekar Johns ord i takt med Spencers farhågor.
– Det finns många människor här som bor i båtar längs med kanalen, de kommer tvingas bort när spelen drar igång. Jag kommer att klara mig alldeles galant, men jag räds många av mina vänner som kan hamna "på gatan" eller tvingas bort från den sista utposten i London.
När jag promenerar med Spencer har London antagit sitt klassiska grådaskiga klimat. Graffitiväggen ska få blicka ut över Hackney i två veckor, sedan försvinner områdets enda ordentliga färgklick. Frågan är hur länge bostadshuset blir stående därefter, ingen verkar veta. Vad som händer med the Overgrounds sista anhalt är även det höljt i ett dunkel.
– Men jag hoppas att, exempelvis den där Coca Cola-målningen, kan få folk att titta på Hackney som något annat än en anstalt för fattiga människor, viskar Spencer samtidigt som han sträcker fram handen för att tacka för promenaden.
Jag vänder mig om för att vandra tillbaka till det nämnda pressuppbådet. I mitt blickfång ser jag endast en miljardbyggnad utan framtid - och ännu en arkitetiskt kopia av Hammarby Sjöstad.
