Fotboll är bara en sport – inte blodigt allvar

Ikväll är det fotboll igen.

Fotboll fotboll fotboll.

Jag lyssnar på mina kollegor när de pratar fotboll och jag har så många frågor om fotboll. Och män(niskors) relationer till fotboll.

Hur kan man bry sig så mycket om ett lag? Så mycket att man inte vill ha sex med sin partner när ens så kallade lag förlorar? Så mycket att det faller ett åskmoln över en hel dag, eller kanske till och med vecka? Så mycket att man lägger om sitt schema för fotbollen. Slutar äta, eller dricker ohälsosamt mycket, över fotbollen.

Så mycket att partnern där hemma måste hålla reda på spelscheman, hålla koll på vilka spelare som är skadade, hålla koll på vilka färgkombinationer som absolut inte är okej att matcha i sin outfit och att alltid ge den fotbollsintresserade partnern "space" när laget förlorat.

Jag vill redan nu nämna att det inte är min mening att förlöjliga någons känslor. Jag är ärligt intresserad.

Var går gränsen mellan intresse och besatthet?

Jag kan till viss del förstå att det är fint med en tillhörighet på något sätt. Sörja i grupp och glädjas i grupp. Men längre än så sträcker sig inte min förståelse. Jag tänker: kan det vara något psykologiskt? Typ att man saknade något som barn och söker sig till en gemenskap och grupp. Eller att man är osjälvständig och inte vill vara ensam? Vill förlita sig på något?

Hur kan man låta 11 andra personer eller en hel förening, styra ens liv och humör till den grad att det kan påverkar en själv och människor runtomkring en? Och framför allt, hur kan man slåss, bråka, kalla motståndare för horor och i vissa fall mörda för fotboll?

Visst är det trevligt när det är stora mästerskap och alla samlas framför tv:n. Men jag syftar på er som dör för fotboll. Som inte har sex med er partner på grund av fotboll. Som lär era barn att hata på grund av fotboll.

Fattar ni inte hur absurt det är?

Livet går vidare. Det är ju bara fotboll.