Publikfavoriten Marcus Allbäck: "Jag har rödblått blod"

GÖTEBORG. Han är anfallsesset som varit i Danmark, Italien, England, Holland och Tyskland. Men mest av allt har han varit en symbol för Örgryte IS. Det fanns bara ett val när Marcus Allbäck vände hem till Sverige.

– Cirkeln var sluten när jag återvände hem igen. Någon annan klubb i Sverige var det aldrig på tal om, säger han till Nyheter24.

Både pappa (Stefan Allbäck, tidigare sportchef i klubben) och farbror spelade i Öis på sin tid. Farfar var tränare.

– Jag började i Öis när jag var fem år och det har alltid varit en stor ära att spela där. Det är inte så många som har en sån koppling till sin klubb och det är därför det inte är självklart för alla att komma hem till sin gamla klubb, säger 38-åringen och fortsätter.

– Det rinner väl röttblått blod i mina ådror.

"Självklart att Öis har bäst fans"

Den andra och sista gången Marcus Allbäck vände hem till Göteborg igen var det till superettan. Men efter en 3-0-seger på hemmaplan mot Väsby var den allsvenska platsen säkrad.

– Det kändes som 10 000 på Valhalla men jag tror det bara går in 4 000. Det var en fantastisk stämning, säger den gamle anfallaren.

Det var till och med ett sådant tryck att en läktare rasade när just Allbäck satte 1-0 till Öis.

Marcus Allbäck är en av få stora svenska spelare som haft ett ovanligt personligt stöd från supportrarna.

– Jag har haft ett fantastiskt stöd. Det är självklart att jag tycker att Öis har Sveriges bästa fans. De har stöttat mig under hela min karriär, säger han.

Åkte till Danmark - bara för Allbäck

Under åren i FC Köpenhamn (2005-2008) kom det vid ett tillfälle hundratals Öis-supportrar på en av lagets matcher för att enbart stödja Allbäck.

– Det är liksom 200 personer som supportar ett annat lag från ett annat land men sjöng mitt namn i 90 minuter. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, jag spelade ju för FCK:s fans. Jag fixade deras biljetter i alla fall, säger han om händelsen.

"Fan, vill jag verkligen det?"

När Allbäck blev erbjuden jobbet som "player's manager" i landslaget hade han egentligen tänkt att fortsätta med spelarkarriären, men så blev det som bekant inte.

– Jag hade en tanke på att jag skulle fortsätta ett år till. Men så kom Erik (Hamrén) med frågan. Jag kände att "fan, vill jag verkligen det?" Men det var en för bra fråga för att tacka nej till, säger 38-åringen och fortsätter.

– Jag börjar liksom inte med ett P14-lag utan jag jobbar med de bästa spelarna i Sverige.

Hur känns det att vara Öisare idag när klubben harvar i division ett?

– Det är klart att det varit ett tråkigt år för alla oss Öisare, speciellt med konkursen för fotbollsbolaget. Man måste sy en mycket mer passande kostym till där man är och de intäkter man har.

– Att vi kommer tillbaks är självklart men när det blir det får vi se.

Vilket är ditt bästa Öis-minne?

– Vi vann cupguld 2000, då hade jag faktiskt Erik som tränare, och vi slutade trea i allsvenskan. Det var såpass högt som jag kom med Öis.

Vad saknar du mest med att vara spelare?

– Det dagliga tugget i omklädningsrummet, men jag får det ju i en liten dos när vi träffas med landslaget.