Camp Sweden gör det politikerna inte lyckas med – enar folket

Jag ogillar starkt Camp Sweden och allt vad det står för. Där, jag sa det. Hela den här ”Heja Sverige”-hysterin som uppstår kring mästerskap har helt gått mig förbi.

Hur är det möjligt att man planerar hela sitt liv runt landslagets deltagande i en turnering när man i alla andra matcher hånar, bespottar och förlöjligar samma elva spelare och deras insatser?

I tisdags kväll kom jag och mina kollegor till Cap Esterel. Det första som mötte oss var ett trehundratal män i åldrarna 18-40 som skreksjöng E-Types ”Campione”, duktigt packade och med noll uppfattning om tid, rum och omgivning. Min spontana tanke var att vända i entrén och genast åka hem.

Den blågula massan som likt sniglar efter regn uppenbarar sig när det vankas EM eller VM, är en mycket speciell sorts organism som säger sig leva på ”sammanhållning, glädje och gemenskap.”
På frågan om samma sak skulle vara möjlig på hemmaplan var en intervjuperson vi träffade igår tydligare än alla andra.

-– Inte en chans. Här håller vi alla på Sverige och vill se landslaget vinna; hemma har alla olika bakgrunder, arbeten och intressen. Därför är det så fruktansvärt skönt att alla kan enas om något i alla fall.

Efter 72 timmar här har jag inte sett en enda arg eller irriterad människa. Inte ett enda bråk och inte en enda intervention från någon av ordningsvakterna.

Camp Sweden må vara bespottat, förlöjligat och ifrågasatt; i de allra flesta fall med rätta. Tack och lov har arrangörerna hittills gjort ett fantastiskt jobb – Cap Esterel liknar i nuläget en minifestival, men utan de svarta rubrikerna.

Jag ogillar fortfarande Camp Sweden och den syn på supporterskap de har. Jag garvar ihjäl mig åt deras foppatofflor, Grandiosa och Norrlands Guld.

Dock har de lyckats göra något våra politiker därhemma inte ens kan försöka.

Ena folket för landets bästa.