"Motivera hellre med glada ord istället för hårda"

Insjöns IF satte huvudet på spiken tyckte jag och mångaandra när de satte upp en lapp om vad man som åskådare bör tänka på när maninträder deras sporthall. Den syftade till åskådares, och då främst föräldrars,attityder till barnens deltagande och prestation på planen.

De punkter som verkar väcka mest åsikter är punkt nummer3) Föräldrar hejar på allihopa, och punkt nummer 5) Varken du eller ditt barnspelar på elitnivå. Vissa menar att påståendena verkar nedvärderande och attman med den attityden skulle hindra barnen från att sikta högre. Att man skullekänna sig kränkt om man själv var ett deltagande barn och ens egen förälderhejade på motståndarlaget. Men för mig handlar alla dessa punkter om att få såmånga som möjligt i hallen att må så bra som möjligt, och vad kan vara fel meddet?

För mig handlar nämligen allt i livet om att må bra och haroligt - så även sport. Men i dagens samhälle tillåts vi sällan bara få haroligt och må bra innerst inne. Vi vill ha framgång. Framgång i form avvinster, pengar, status eller pokaler som bevis för våra prestationer. Åtminstonevi vuxna. För vi tror att utan framgång, kan vi inte vara lyckliga. Men det ärdär jag motsätter mig. Innan vi vuxna hunnit smitta av vårt framgångsbegär påvåra barn så är väl barn ändå utomordentliga på att ha roligt och bara göra detsom de mår bra av? Det är ju det som är det fina med att vara barn! De leker,springer, spelar och bara låter kreativiteten flöda. Tills vi vuxna säger attdet är prestationen som är det viktiga, att det viktiga inte alltid är att måbra och att ha roligt. Vi säger det kanske inte exakt med dem orden. Men kanskevisar vi det genom att vråla åt barnen när de gör fel under en match. Ellergenom att skrika åt domaren som, precis som vi, också bara är där för att haroligt och göra sitt jobb. Mår vi bra av att någon skriker på oss? Tveksamt, omdu frågar mig. Men ändå gör vi det, skriker på andra och fördärvar deras humör,för att se våra barn lyckas, och nå framgång. Allting i glömskan av att det ärett spel, som är till för att deltagare och åskådare ska få ha lite roligt.

Kanske är det sådana som jag, som inte är särskiltinsatta i just lagsporter, som håller med påståendena på skylten. Kanske är detockså därför jag aldrig blivit stjärna inom någon lagsport, på grund av min lamaattityd. Men det tror inte jag. Jag ser inget hinder i att bli bättre på ensport om folk omkring uppmuntrar med glada ord istället för hårda. Om folk faktisktvill sina barn och varandra väl, och låter dem må bra i den mån det går. Förframgång är för mig inte antalet pokaler eller miljoner på kontot – det är attkänna sig lycklig.