Linus Svensson: "Elöverkänslighet är en psykologisk åkomma"

Vi måste börja ta elöverkänslighet på allvar. Elöverkänslighet,även känt som elallergi, är en åkomma som kraftigt försämrar livskvaliteten förmånga människor och något som kan vara väldigt svårt att få hjälp för. Detmåste ändras. Och det första vi måste göra är att se det för vad det är: enpsykologisk åkomma. Elöverkänslighet har ingenting att göra med en faktiskfysisk reaktion på elektromagnetiska fält.

Jag skriver absolut inte det här för att skapa misstro kringpersoner som upplever sig lida av elöverkänslighet. Symptomen de upplever äräkta, även om orsaken inte är elektromagnetiska fält. Och ifall man inte tarsymptomen på allvar kan man inte hitta en lösning. Men att behandla det som enfysisk sjukdom istället för en psykisk kommer inte heller leda till någonlösning.

Att slåss för rätten till elfria zoner för personer medelöverkänslighet gör inget för att faktiskt hjälpa de drabbade. Iställetförstärker de bara den underliggande orsaken. Elöverkänsligas Riksförbund ficki år 1 718 928 kronor i statsbidrag. Pengar som skulle kunnat gå till attverkligen hjälpa människor hamnar i händerna på människor som inte bara intehjälper människor, utan kanske till och med aktivt skadar dem.

Det har gång på gång visats att personer som tror sig lidaav elöverkänslighet upplever samma symptom när de tror att de befinner sig näraett elektromagnetiskt fält som när de faktiskt gör det. En metaanalys, det villsäga en systematisk genomgång av vetenskapliga publikationer, tittade på 31olika studier som undersökte totalt 725 upplevt elöverkänsliga personer. 24 avdessa studier hittade inga som helst bevis som talade för att elöverkänslighetvar en fysisk åkomma. Av de övriga sju kunde två studier inte upprepa sitt resultatvid ett senare tillfälle; i tre studier verkade resultatet enbart vara enstatistisk artefakt och i de sista två var resultaten motsägelsefulla. Personernasom genomförde metaanalysen fann ingen anledning att tro att elöverkänslighetär en fysisk åkomma.

Organisationer som Elöverkänsligas Riksorganisation ochStrålskyddsstiftelsen, organisationer helt utan vetenskaplig expertis,fortsätter peka på det lilla fåtal studier som verkar antyda att människorfaktiskt kan få symtom av elektromagnetiska fält. Att resultaten inte sällan ärstatistiskt obetydliga och övertolkade och studierna ofta innehåller kraftigabrister i både metod och underlag ignoreras. Och när studierna får kritikhävdar de att kritiken bara är ett försök att censurera obekväma resultat. Mendet finns ingen konspiration mot elöverkänsliga, sanningen är att det heltenkelt inte finns något som tyder på att människor faktiskt kan reagera fysisktpå elektromagnetiska fält.

Vi måste börja ta elöverkänslighet på allvar. Vi kan intefortsätta lämna det i händerna på människor som behandlar det som något detinte är.

Linus Svensson, journaliststudent