"Näthatet är den smala åsiktskorridorens fel"

Vem är den anonyme näthataren? De flesta tänker sig enensam, pinsam och tragisk man som sitter i ljuset av en datorskärm och knattrarfrenetiskt på tangentbordet för att spy ur sig floder av hat mot debattörer,journalister, politiker och helt vanliga människor.

Näthataren blir bemött med förakt från ledarsidor, bloggarmed tusentals läsare och nu senast från TV-program på bästa sändningstid. Igrupper som Vita Kränkta Män förlöjligas de för att de är vita, arga ochlågutbildade. I ett hattrick bestående av klassförakt, rasism och sexism har deavfärdats som “kränkta” - varpå de inte ens blir värda att lyssna på, än mindreatt ta på allvar. Enskilda personer jagas i Trolljägarna på TV3 där de hängsut. Vi ska förfäras över hur hemska saker som skrivits, hur hemsk näthatarenär!

Det är självfallet fel att skriva kränkande saker och atthota meningsmotståndare. Det jag vänder mig emot är demoniserandet och sedanofferförklarandet av näthatare. Det är direkt kontraproduktivt.

Näthatare är vuxna människor och ska behandlas som sådanamed det ansvar som följer - men det som görs nu är att de utmålas som ondaevighetsmaskiner, som Legion med för mycket bandbredd. Det är i själva verketfå som lyssnar på en näthatare, men många som läser en ledarsida, en välbesöktblogg och många som ser på TV. Även om tyckare på vänsterkanten tycker sig varai underläge så måste de förstå att de slår uppifrån och neråt när de attackerarnäthatare. Att först bli demoniserad och sedan bli klappad på huvudet och fåhöra att du inte kan lastas för dina hårda ord eftersom du är lågutbildad är enförödande komboattack, när allt du ville var att någon skulle lyssna och tadina åsikter på allvar - eftersom det är grundläggande respekt.

Det enda som detta demoniserande utmynnar i är att klyftanmellan de som många lyssnar på och de som ingen lyssnar på blir djupare ochbredare. Förståelsen minskar ännu mer grupperna emellan, frustrationen ökar ochhatet eskalerar - från båda sidor. Utvecklingen är på väg i helt fel riktning.

“Som man ropar får man svar”, kan man invända. Må så vara.Man kan också bita sig i tungan, inte agera i affekt och inte sänka sig tillatt förlöjliga och hänga ut för att stoppa den onda spiralen.

Näthatet är symtomet på ett samhällsproblem - nämligen attdet är väldigt lågt i tak i debattrummet, och att det blir allt merelitistiskt. Kan man inte föra sig i debattens finrum är man ett nättroll, vitoch kränkt, behöver läsa på och skickas till blockgulag. Att nivåerna pådebatterna höjs är bra och önskvärt, men när debattklimatet är så oförlåtandeoch attackerande utestänger det alla som inte kan debattens spelregler. Detleder till en väldigt ensidig debatt med likriktade åsikter, och försvårarmöjligheterna för utomstående att komma in och påverka.

Att ta enskilda skribenters kommentarer på nätet och görasensationsjournalistik som i Trolljägarna eller billiga underhållande poängersom i Vita Kränkta Män löser ingenting. Det är som att försöka släcka enpyrande glöd med bensin och hävda att det var elden som började.

Emelie Asplund, Student och liberal