"Det är så ironiskt att jag aldrig ser n-ordet skrivas så frekvent, eller sägas så många gånger, som när någon ska berätta hur fel ordet är", skriver Paula Dahlberg.
Den 11:e maj. En dag som utsetts till att hylla ett litetrunt bakverk vanligen bestående av kakao, smör, socker och havregryn. Kärt barnhar många namn: Chokladboll, havreboll, kokosboll osv, men det finns ett namnsom dröjer sig kvar, ett namn innehållandes ett mycket specifikt rasistisktord. Ett namn som många verkar gå över lik för att försvara rätten att säga.
Jag talar om n-ordet, ni vet alla vilket det är. Ett ord sprunget urkolonialism och slavhandel, ett ord som användes för att beskriva personer medviss hudfärg. Fast inte bara hudfärgen, utan även personlighet, intelligens,kultur. Ordet har alltid varit ett rasistiskt ord, det skapades med rasism somsyfte och används än idag som en kränkning.
Ändå tar sig så många rätten attanvända ordet, och hävda att det är kontexten som avgör ordets rasism. Att desom försvarar ordet använder det kan jag liksom förstå, men att så många somtalar om för andra hur kränkande ordet är, ändå använder det, det kan jag inteförstå.
Ordet i sig har en rasistisk innebörd, många av oss har fåtthöra detta ord om och om igen i nedsättande syfte, som ursäkter för attsanktionera våld eller beröva oss vårt människovärde. Detta ger ordet vissainbyggda värden, varje gång vi som drabbas av ordet behöver höra eller se detblir det en påminnelse om alla de som tycker vi är mindre värda. Det blir enmental örfil, även om det sägs för att visa hur fel det är att säga.
Ja nikanske hör själva hur knasigt det låter, att säga rasistiska saker för att visaatt de är rasistiska? Hur ska de som försvarar att ordet finns komma tillinsikt och själva sluta använda det om de ser det användas ”i goda syften”? Sålänge de som debatterar emot ordet själva använder det för sina poänger får juförespråkarna av ordet rätt, att det är i kontexten rasismen ligger, och varförska de då sluta?
Det är så ironiskt att jag aldrig ser n-ordet skrivas såfrekvent, eller sägas så många gånger, som när någon ska berätta hur fel ordetär. Det är märkligt att vi som drabbas ska behöva dra oss undan från diskussionerom ords inneboende rasism för att de (vita) som är på vår sida får oss att mådåligt av sitt överanvändande av orden. Jag förstår att tanken är god menresultatet blir fel. Exempel, skämt om rasister osv går fram ändå, utan attnormalisera och själva använda rasistiskt språkbruk.
Vill du verkligen allieradig med de drabbade, hejda dig och inse att dina avsikter inte kommer mildraatt vi än en gång behöver se och/eller höra samma rasistiska ord igen.
Så nästa gång jag sern-ordet debatteras hoppas jag verkligen att de enda som faktiskt skriver ut detär de rasister som förespråkar det.
Paula Dahlberg twittrar under @vardagsrasismen och bloggar på vardagsrasismen.wordpress.com.
