Nyheter24
Annons

"Vi påminns hela tiden om brister i välfärdssystemet"

Publicerad: 20 juli 2014, kl. 16:50
Niclas Malmberg (MP) skriver med MP-politikern Åsa Puide.

"Den som behöver stöd måste själv kunna ha makt att välja hur stödet ska vara utformat och vem som ska ge stödet", skriver miljöpartisterna Niclas Malmberg och Åsa Puide.

”SGI:n kan du glömma. Man kan arbeta fastän man har ont. Men du vill väl inte.” Ord som kanske var de som fick en småbarnspappa att begå självmord. Fallet är bara det senaste i raden som uppmärksammats om människor fallit mellan trygghetssystemen i Sverige. Ofta pekas de handläggare som arbetat med de människoöden som lyfts i media ut som hjärtlösa. Det är dags att sluta rikta kritiken mot handläggare och ta itu med grundorsaken – politiken och lagstiftningen.

De vallöften som börjar hagla tätt handlar för det mesta om mer till de som redan har. Men en bra demokrati tar hand om alla sina medborgare. Det är en demokratins svaga punkt om politiken reduceras till röstmaximering utifrån att gynna de största väljargrupperna, istället för att se till dem som har störst behov. Politikens första uppgift måste vara att värna de mest utsatta. Därför måste vi nu bygga det sociala välfärdsgolvet klart. Det golv som tidigare lagts, men som börjat få sprickor och där människor numer alltför ofta ramlar igenom de allt glesare plankorna. 

Även om Sverige är ett av de länder i världen som lyckas bäst med att underlätta för utsatta människor som av olika anledningar fått problem, påminns vi hela tiden om brister i välfärdssystemen. Ofta i form av mänskliga tragedier och onödigt lidande för människor som hamnar emellan de sociala systemen. Det skulle inte behöva vara så.

Det finns många orsaker till varför människor även i Sverige begränsas från rättigheter som att gå ut när hen vill, kunna resa för att träffa vänner och bekanta eller styra över bostadsort. Det kan handla om funktionshinder, hälsoskäl, diskriminering på grund av kulturell eller religiös bakgrund, sexuell läggning eller ekonomiska förutsättningar. Att alla människor har samma värde och ska garanteras ett liv i enlighet med grundläggande mänskliga rättigheter finns det, som väl är, en bred politisk koncensus kring. Med vilka rättigheter är det vi egentligen talar om, och hur kan vi bygga välfärdssystemen så att dessa garanteras? Det diskuteras det mindre om i de olika valtalen.

Vi menar att golvet måste byggas så att alla har rätt och möjlighet till utbildning, rätt att söka och få vård, rätt till personlig integritet, men också rätt att inte hamna i förnedrande situationer för att få sin grundtrygghet. För att möjliggöra detta måste det finnas ett ovillkorat kontantstöd, och av sådan storlek att ingen riskerar psykisk eller fysisk ohälsa genom att inte har råd med kvalitativa serviceinsatser.

Annons

Den som behöver stöd måste själv kunna ha makt att välja hur stödet ska vara utformat och vem som ska ge stödet. Individen vet oftast bäst vilken typ av hjälp som hen behöver, och på vilket sätt hjälpen ska utföras. I dag finns alldeles för många situationer när man riskerar att bollas mellan olika institutioner inom kommun, stat och landsting, som en mänsklig Svarte Petter ingen vill ta ansvar för. Där tjänstemän bestämmer vad som är bäst för den enskilde och där individen oftast är mindre viktig än den praxis som upparbetats kring insatsen. Något som leder till att människor bollas från till exempel Arbetsförmedling till Försäkringskassa och vidare till Socialtjänst och sedan, i värsta fall, ramlar genom välfärdsgolvets plankor. Det finns ingen anledning att hålla fast vid ett administrativt krångligt system där människor hamnar mellan stolarna. Den bästa lösningen vore att istället införa en gemensam grundförsäkring vid sjukdom och arbetslöshet.

Att trygghetssystemen måste ses över inser de flesta, med tanke på hur stora grupper som idag står utan grundtrygghet: studerande med fullgjord utbildning, arbetssökande som inte haft tidigare jobb tillräckligt länge och sjuka som gått på vikariat eller timanställning. Bara de senaste två åren har 77 000 människor kastats ut efter regeringens försämringar av både sjuk- och a-kassan. Och när socialförsäkringarna inte fungerar hänvisas människor till kommunernas försörjningsstöd, vilket blir en allt större ekonomisk börda för kommunerna, och leder till minskade resurser för utbildning och andra aktiva kommunala insatser för att hjälpa människor till anställningsbarhet. Det är en ond spiral som leder till att ännu fler tvingas till det som förr kallades socialbidrag.

En gemensam grundförsäkring för sjuka och arbetslösa behöver inte vara mer komplicerad än att Försäkringskassan får ett utökat ansvar även för de som inte kvalificerat sig för fackens a-kassor eller blivit sjuk och saknar sjukpenninggrundande inkomst. Fördelen är både att när ansvaret flyttas från kommuner till stat får vi mer rättvisa förutsättningar för kommunerna att arbeta med aktiva insatser, och att makten flyttas till den enskilda att söka och erhålla stöd. Varför såväl alliansregeringen som Socialdemokraterna har så svårt att släppa tanken på dagens system är obegripligt. Ibland kan faktiskt de enkla lösningarna vara de bästa.

Niclas Malmberg
riksdagskandidat (MP)

Åsa Puide
styrelseledamot MP Uppsala

Kommentarer

Annons
Annons
Annons