"Det räcker inte att damma av en orättvis politik från gångna årtionden och paketera om den i rosa omslagspapper", skriver Maurice Forslund från KDU.
Feministiskt Initiativ surfar sedan vårens val till Europaparlamentet på en uppmärksamhetsvåg som ger dem stort genomslag i den politiska debatten. Detta märktes inte minst under årets Almedalsvecka. Men allteftersom höstens riksdagsval närmar sig blir det också allt viktigare att förstå vad Fi faktiskt vill. Det gäller inte minst inom rättspolitiken.
Läser man Fi:s rättspolitiska program inser man snabbt att man har att göra med ett parti långt ute på vänsterkanten. Fi anser att man genom att motverka sociala orättvisor kan uppnå ett samhälle där ingen behöver utsättas för eller utsätta andra för brott. De menar också att hårda straffsatser för att avskräcka människor från att begå brott representerar ett mänskligt synsätt, som på sikt förstärker samhällsproblem.
Dock anser Fi att det också finns områden där en skärpning av straffsatsen är nödvändig, t.ex. för brottet grov kvinnofridskränkning, som råkar vara ett brott som bara män kan fällas för. Den typ av rättspolitik som Fi driver testades i Sverige på 60- och 70-talen. Det var en period när det var synd om brottslingarna och fängelserna skulle tömmas. Fokus för straffet skulle ligga på att behandla gärningsmannen. Det personliga ansvaret var som bortblåst. Med tiden mötte denna politik stark kritik, framförallt för att brottsoffrets perspektiv glömdes bort. Rättspolitiken upplevdes helt enkelt som orättvis.
Vi unga kristdemokrater anser att brottsofferperspektivet ska stå i centrum för rättspolitiken. För att åstadkomma det behöver Sverige mer av kristdemokratiska värderingar när det gäller synen på lag och ordning. Samhället ska ställa sig på den utsattes sida och se till att offret får upprättelse för den kränkning som han eller hon har utsatts för. Poängen med straffet är att den påföljd som döms ut ska stå i proportion till den kränkning som brottsoffret har lidit. Det handlar om etik och rättvisa. Att ta sitt straff och sona brottet är också vägen för en brottsling att få en ”andra chans” i samhället.
I linje med detta vill KDU avskaffa den automatiska villkorliga frigivningen efter två tredjedelar av avtjänat straff, så att gärningsmannen avtjänar hela det straff han eller hon faktiskt har dömts till. Vi vill även ta bort preskriptionstiden för vålds- och sexualbrott där straffet är lägst två års fängelse, såsom redan har skett för bl.a. mord. Det skulle ge polisen möjlighet att utreda även äldre brott, om nya uppslag skulle komma fram i utredningen, vilket skulle kunna ge fler brottsoffer upprättelse. Självklart ska kriminalitet så långt som möjligt förebyggas, genom t.ex. en familjepolitik som ger föräldrar tid med barnen när de är små, en skola med fokus på kunskap, och en arbetslinje som förhindrar att människor hamnar i utanförskap.
Självklart ska personer som är intagna på anstalt genomgå obligatoriska och individanpassade behandlingsprogram som syftar till att förhindra återfall. Självklart ska vi ha fler synliga poliser som skapar trygghet på gator och torg. Men tyvärr är människor ofullkomliga. Även om brottsligheten i Sverige kan och bör minskas, kommer det ändå att finnas dem som vill begå brott.
Fi driver en rättspolitik som varken hjälper kvinnor eller män. Det räcker inte att damma av en orättvis politik från gångna årtionden och paketera om den i rosa omslagspapper. Det som krävs är en heltäckande rättspolitik för trygghet och rättvisa, med brottsofferperspektivet i centrum.
Maurice Forslund
Rättspolitisk talesperson KDU
