Den lilla flickan: "De kallade mig neger och sparkade på mig"

Det gjorde ont i hjärtat att se den lilla flickan sitta mitt emot mig. Tårarna trillade ner för hennes kinder. Rösten bar knappt. Jag lutade mig lite lätt fram för att höra vad hon sa. Under tårarna och slöjan kom små viskningar fram. "De kallade mig neger och sparkade på mig". 

Jag svalde och tittade den lilla flickan i ögonen. De mörka fina ögonen som var spegelblanka och tårfyllda. Ögonen speglade rädsla för att det skulle hända igen. Jag tog flickans hand i min och sa: "Ingen ska någonsin få behandla dig så igen". 

Flickan svarade att hon inte gjort något. Inte sagt något. "Jag var bara på väg hem från skolan". Jag berömde flickan för att hon var modig och berättade för mig. Modig som vågat! 

Jag önskar så att mina ord om att ingen någonsin ska få behandla flickan så igen blev sanning. Nu fick den unga flickan den hjälp och stöd hon behövde. Hon hade vuxna runt sig som fanns där och förstod att flickan inte mådde bra.

Tänk om de som beter sig så här visste vilken rädsla de utsätter andra för. Vi vuxna måste hjälpas åt att uppmärksamma de barn och ungdomar som på olika sätt mår dåligt och utsätts för brott. Vi får aldrig blunda för det vi ser! Tillsammans gör vi skillnad! 

Linda, ungdomspolis Västerås

Texten är en återpublicering från polisen Västmanlands Facebooksida.