"Extremistens största behov är en förbättrad självbild"

Som extremist kan man tänkas uppfatta sig själv som udda och självständig. Det kanske är första gången man får känna sig sedd, även om man säger emot sig själv i allt vad man är och egentligen vill vara. Jag syftar först och främst på de som vänder sig till högerextremistiska rörelser. Ser ni inte själva vad ni dragits in i? Jag tvivlar på att ni innerst inne längtar efter att gå tillbaka till de villkor som vi hade förr. Är ni verkligen beredda att offra kontrollen över era liv, för att få en plats hos främlingsfientliga och kvinnofientliga grupper?

När jag var yngre var jag, redan då, trött på alla krav som tjejer skulle leva upp till. Att få uppmärksamhet och respekt var ett stort problem för mig. Att vara en del av idealet kunde jag ju inte, och genom att vara mig själv kände jag mig aldrig nöjd. Jag valde därför att vända mig till negativa kretsar för att få känna gemenskap och vara en del av något. Genom att för första gången i mitt liv reflektera över vem jag var och vem jag egentligen ville vara, tog jag mig ur det till slut. Jag insåg att min självbild och självkänsla hade varit på botten, och att jag hade tur som inte hade vänt mig till ännu värre grupper för bekräftelse.

Det går inte att klandra någon som vänder sig till extremistiska krafter. När man är missnöjd vänder man sig gärna till det som är extremt. Människan vill alltid gå den enkla vägen och människan vill alltid känna gemenskap, till vilket pris som helst. Människans hjärna vill dessutom koppla samman minne och slutsats, vilket ger resultatet av en fördom. Genom att man då dagligen hör främlingsfientlig propaganda i sociala medier och liknande, är det inte otänkbart att man vänder sig till rasistiska sällskap för att få stöd och känna att man faktiskt är någon.

LÄS MER: "Vänd inte rasismen ryggen – titta den i ögonen"

Att fortsätta ta debatten mot rasisterna är en självklarhet. De orsakar lidande och deras åsikter kommer aldrig gynna vårt samhälle på något plan. Vad man ska komma ihåg är dock att en människa som mår bra i sig själv, aldrig strävar efter att dela in andra människor i grupper. Många personer behöver stöd att finna styrka i att vara sanna mot sig själva. 

Det är inte ett måste att gå över till ett destruktivt perspektiv för att man har ett behov av att känna sig speciell. De personer som inte har råd att lämna en liten plats av sitt hjärta till empati åt andra, ser helt enkelt inte meningen med att bry sig om någon annan. De är fullt upptagna med sig själva och tror att de finner lycka i att vara någon som de egentligen inte är.

Lösningen är alltså att arbeta med sig själv. Försök förstå konsekvenserna av ditt handlande och forma värderingar som är sunda. Få kontroll över ditt eget liv, så slipper du söka bekräftelse hos andra. De som inte ger dig möjlighet att ta plats och göra din röst hörd när du faktiskt gör bra saker, har även de problem med sig själva. Sluta förminska dig själv, annars är du för alltid fast i ditt missnöje.

Eeda Gidlund