"Förbättra psykvården eller stå till svars för de liv som förstörs"

Jag var i tidiga tonåren första gången jag hade kontakt med psykiatrin, några år senare mådde jag dåligt igen och jag minns samtalet när jag skulle ringa och be om hjälp. Man förväntas alltså ringa ett telefonnummer och förklara för personen som svarar varför man mår skit och vill ha hjälp. På given signal ska man öppna upp sitt mörkaste. Det man ofta inte berättat för någon ska man förklara med kliniska ord så att personen på andra sidan förstår att det är allvar och bevilja ett bedömningssamtal. Som deprimerad ligger det i sjukdomens natur att vara orkeslös, så förutom att orka ringa ett sådant samtal, som för de allra flesta skulle vara jobbigt oavsett depression eller inte, så ska man våga. 

När man väl gjort det och nått någon på andra linjen ska man formulera vad det är man känner. För det räcker inte med att säga "jag mår skit, hjälp mig", man förväntas beskriva vad exakt det här "mår skit" innebär. Ibland möts man dessutom av lite skepsis och lite "alla mår dåligt ibland..." för man måste förklara det på rätt sätt. Och hur lätt är det att, om man dessutom kanske aldrig varit i kontakt med psykiatrin tidigare, beskriva hopplösheten, rädslorna och ångesten man känner?

När man är deprimerad är det svårt att veta vad av det man känner som är symptom och vad det är som är "en själv". Det är ju därför man behöver hjälp, för att lära sig se skillnad på att känna sig värdelös och ha känslorna på grund av depression. Lägg sedan på skammen, för vi skäms när vi mår dåligt. Vi skäms för att vi inte klarar av att må bra på egen hand, och vi känner stigmat: att deprimerade är lata och svaga. Vilket inte är idealet i det här samhället där vårt människovärde mäts i vad vi presterar. 

LÄS MER: "Normer och krav orsak till ökande psykisk ohälsa"

Kanske har vi redan fått höra från välmenande men okunnig omgivning att vi ska sluta älta, sluta tänka så negativt (som om man inte redan försökt) och börja hitta på roliga saker. Kanske lever vi inte i en annars lycklig stabil familj där våra närstående kan hjälpa oss att våga och orka söka hjälp.

Om vi gjorde det lättare att söka hjälp och var uppmärksamma på vår omgivning utan att döma eller ge okunniga råd kanske vi skulle rädda några liv. Vi måste ge psykiatrin de resurser som behövs för att kunna hantera de som söker hjälp utan att behöva neka alla som inte står redo att ta sitt liv, utan faktiskt vill ha hjälp, och bli bättre på att upptäcka de som inte kan söka hjälp. Depression är en sjukdom som leder till döden för alldeles för många varje år, vi måste inse det och förändra.

Alejandra Cerda