"Stödgruppen hjälper romerna här att få göra jobb åt privatpersoner i stället för att sitta ner med sin pappersmugg. 70 kr/h kostar det att till exempel få hjälp med trädgårdsarbete", skriver Sara Brodin Söderlund.
Det är inte roligt att se tiggare ”bemanna” gathörn och butikers entréer. Många säger att tiggarna blev en valfråga som hjälpte SD till framgång och som straffade de etablerade partiernas tystnad. Dessa människor representerar en enda grupp av alla de som uppenbarligen behöver hjälp i världen. Men de är bra mycket mer tydliga och svåra att undvika än människor på flykt på förstasidan i tidningen.
Själv har jag i flera månaders tid klivit förbi en ung tjej som fattat posto utanför ICA här i Gnosjö. Hej säger hon till mig och håller fram sin pappersmugg. Hej säger jag. Först kändes det självklart att ge henne pengar. Herregud, jag har ju precis fyllt en kundvagn med mat, klart att jag måste ge. Nästa gång får jag tvivel. Säger hej men går förbi utan att ge. Känner mig idiotisk. Skall det verkligen vara så här. Att en ung tjej från ett land inte så långt härifrån skall sitta här hela dagen, få några mynt, gå in på Ica och köpa en Festis och en banan. Sitta ett par timmar och sedan lomma iväg, inte vet jag vart men jag har ofta undrat.
Jag är på ICA många gånger på en vecka. Hon säger hej. Jag ger inte. Ger inte. Fyller helt plötsligt muggen med alla mynt jag kan hitta. Ger inte. Ser olyckliga ögon. Hon har ingen lösning. Inte jag heller. Men 5 spänn till en banan kan rimligen inte vara svaret.
I dag. Sensommarvärme har bytts ut till halv höststorm. Stannar på ICA på lunchen. På håll ser jag henne. Leendes och vinkandes till mig med hela armen. Påminner mycket om barnens uppsyn när de gjort något de är riktigt stolta över. Jag vinkar tillbaka och parkerar.
På en parkeringsplats har hon och ytterligare en kvinna ställt upp en släpvagn full med prydligt packad ved. En låda med nyplockade kantareller och en korg med nybakade varma bröd. Bredvid står ett rejält kassaskrin.
En skylt på bordet visar foton av de två unga kvinnorna bredvid ett foto på en brun pappmugg. Under kan man läsa: ”Vi i stödgruppen vill att den här pappersmuggen skall förbli en pappersmugg och inte en symbol för dessa medmänniskors nöd och fattigdom i deras hemland. Känner du för att ge en gåva, lägg den i denna box eller om du vill köpa något så hjälper du dem att överleva ännu en vinter.” Jag köper kantareller och bröd. Är själaglad. Äntligen står hon upp. Med glada ögon mitt i ösregnet.
Bredvid släpkärran står en äldre kvinna och pratar med en yngre man. Hon är en del av stödgruppen. Människor från de olika kyrkorna här som tröttnat på att se eländet och gjort något åt det. Bytt ut tält till husvagn inför vintern. Hjälpt till med ved som kan säljas, säkert med ett kök till brödbaket och tips om var kantarellerna kan plockas. Mannen hon talar med opponerar sig mot att vissa tiggare ändå verkar ha det så bra. Underförstått ligger den där rädslan för att bli lurad på nåt sätt. Att de inte behöver tigga men gör det ändå. ”Jo, men de jag har sett har ju till exempel så snygga skor. Riktigt dyra skor.” Kvinnan från stödgruppen svarar milt: ”Skorna har de ju fått av oss. Många som kommer hit får hjälp direkt med jackor, kläder och skor.” De fina skorna är ett tecken på att vi har för mycket saker som vi skänkt bort för att vi tröttnat på dem. Och bra är väl det att de kommer till nytta. Jag lämnar ICA med ett visitkort i handen. Ett telefonnummer jag kan ringa om jag vill hjälpa genom att anlita tillfällig hjälp.
Stödgruppen hjälper romerna här att få göra jobb åt privatpersoner i stället för att sitta ner med sin pappersmugg. 70 kr/h kostar det att till exempel få hjälp med trädgårdsarbete. Upp till 1000 kr/år får jag som privatperson betala för utfört arbete utan att deklarera för det. Det har de också kollat upp. Den där stödgruppen alltså. Som tog tag i det som jag klev förbi. Som tydligt deklarerar att en pappersmugg bör få bli en pappersmugg och inte behöva bära tunga symbolvärden för orättvisor i världen. Wow.
Ikväll skall jag äta nystekta kantareller på hembakt bröd. Och njuta av pappersmuggen som byttes ut mot ett kassaskrin.
Sara Brodin Söderlund
--
Denna text publicerades från början som ett Facebook-inlägg.
