Djurens Rätt: "Våld och omoraliska operationer standard i hästsport"

Behovet av att lyfta de etiska frågorna inom hästsporten tycks vara större än någonsin. Årets tävlingssäsong har varit turbulent. Flera hästar dog under ryttar-VM i Frankrike och dessförinnan hade flera fälttävlanshästar dött på internationella tävlingar. En känd dressyrryttare anklagades för djurplågeri och förlorade sin största sponsor. 

I Sverige rapporterade media att travsporten drabbats av en skadevåg, och ett rekordstort antal galopphästar dog under brittiska loppet Grand National. Från sportens håll menar man att veterinärkontroller utförs så att bara hästar som är i tävlingsmässigt skick deltar på tävling, och att detta garanterar djurskyddet. Men hur långt är man är beredd att gå för att hästarna ska vara tävlingsdugliga? 

I Sverige opereras en stor mängd travhästar på grund av halsproblem då de mjuka strukturerna i halsen hos många hårt arbetande travhästar, så som struplocket och/eller mjuka gommen, blir förslappade. I de flesta fall besväras inte hästen av detta till vardags, men det leder till att hästen inte presterar lika bra på banan. Man får inte utföra operativa ingrepp på djur om det inte är medicinskt befogat. 

Är det befogat att operera en häst för att den ska springa snabbare? På vissa ston sys vulvaläpparna ihop för att förhindra att luft sugs in i slidan, då det gör stoet ovillig att springa. Inte heller här finns någon egentlig medicinsk indikation. Stoet är inte sjukt, men hon opereras för att prestera. Ston är också kända för att vara svåra i humöret vid brunst. Även på detta problem finns en legitim lösning. Man placerar kulor av glas eller plast i livmodern för att lura stoets kropp att tro att hon är dräktig. På så sätt hålls brunsten borta. Fiffigt eller etiskt tveksamt?

En viktig etisk aspekt på hästsporten är också våldet. Överallt, oavsett hästsportgren, ser vi hästar som utsätts för våld, trots att djurskyddslagen förbjuder det. Veckovis delas mängder av böter ut för spödrivning inom travsporten. Inom hoppning och fälttävlan tycks det vara standard med skarpa bett och hårt åtdragna nosgrimmor som hindrar hästen att undkomma smärtan. Dressyrsporten kantas av skandaler med tvångsmetoder och blödande munnar. På SM i körning utdelades böter för hård drivning och felaktigt spöbruk. Vid världens mest kända tävling för islandshästar visade sig en majoritet av alla hästarna ha skador i munnen, och westernsporten har de senaste åren varit hårt kritiserad för våldsam ridning och vårdslöst bruk av utrustning.

Hästsporten har reglementen som skall förhindra våld och missbruk. Trots det så är våldet så vanligt förekommande att det finns i varenda tv-sändning och på varenda tävling. Man är inom hästsporten hemmablind. Man ser inte att det är ett problem att förse hästar med skarp utrustning lika lite som man ser att det finns etiska problem med operativa ingrepp för att hästarna ska kunna tävla. Det man ägnar sig åt skrivs dessutom om med ord så att det inte blir lika uppenbart vad som sker. Man talar till exempel om ”korrigeringar” i stället för spöstraff, och man säger att hästen blir hjälpt av de operativa ingreppen. 

Reglementen och lagar har visat sig ganska verkningslösa för att skydda hästarna från våld och övergrepp. Kritik från allmänhet och åskådare är det enda som på kort tid kan göra skillnad och tvinga fram förändringar inom hästsporten. För inte vill vi väl se galopphästar som störtar och bryter benen vid hinderlopp? Hopphästar med piskande svans och bakåtstrukna öron som rusar runt som tokiga på banan? Dressyrhästar med huvudena fastlåsta i en statisk position och med munnar som svämmar över av skum från det skarpa bettet? Travhästar som blir hårt dragna i munnen av en bakåtliggande kusk när de börjar galoppera? Troligen är det ingen som vill se detta, men ändå är det vad som sker framför våra ögon.  

Laban Carlsson, 
Djurens Rätts arbetsgrupp för hästfrågor