Polisen Michaela: "Jag vill aldrig se ett barn överdosera spice igen"

"Vad obehagligt det skulle kännas. Det är ju liksom så fel. Att behöva göra HLR på en 15-åring, på ett barn"...

Jag satt tyst och försökte ta in det min kollega precis sagt. Att behöva göra HLR på ett barn eller en ungdom. Jag kände samma obehagskänsla och började inse att det mycket väl skulle kunna bli så nu. Jag nästan hoppades att ambulanspersonal skulle vara där före oss så att de fick göra det de är bäst på, vårda någon. Göra HLR på ett barn om det nu skulle behövas.

Flera ungdomar skulle enligt larmet ligga utslagna. Vägen dit kändes som en evighet när blåljusen blixtrade mot den mörka himlen minst lika mycket som tankarna blixtrade i mitt huvud. "Hur kan man göra så mot sig själv? Varför tar man dessa risker? Känner deras föräldrar på sig att något allvarligt händer deras barn just nu? Snälla säg att de klarar sig så inte föräldrar behöver ta emot dödsbud från oss snart". Ja, tankarna var många när vi var påväg till platsen.

När vi kom fram till platsen hade flera ambulanser lastat ungdomar - som tack och lov levde men som hade tagit en överdos av spice. Denna gång gick det bra och det har vi många att tacka för - bland annat observanta anmälare och sjukvårdspersonal. De vi absolut inte tackar är de som säljer allt detta till personer och framför allt till ungdomar som inte förstår att de borde säga ifrån, att det kan bli deras död annars.

Jag kan inte annat än att känna och vädja att vi alla måste ta vårt ansvar att informera våra barn, ungdomar, vänner, föräldrar och rent av alla vi känner att detta är fullkomligt livsfarligt. Våga säga nej. Våga stå emot. 

Framför allt; våga lägga er i och vara "jobbiga" om ni tror att någon i er närhet har ett missbruk. Det kan både rädda liv och kanske kan någon också få slippa behöva göra HLR, vare sig det är på ett barn eller en vuxen...

Michaela,
Närpolis Västerås

Denna text publicerades ursprungligen på Polisens Facebooksida.