Lovisa Rang: "Men jag är en feministhora. Han sa så, den där mannen som kom fram till mig på stan en natt när jag satt och vilade benen".
Jag är 17, nästan 18. Jag sitter hemma i min ikea-säng instoppad i mitt rosablommiga lakan, från ikea det också. När jag tittar ut över golvet ser jag kläder, tamponger och en och annan kasse från diverse affärer.
Men jag är en feministhora. Han sa så, den där mannen som kom fram till mig på stan en natt när jag satt och vilade benen. En feministhora alltså, vad gjorde jag då för att förtjäna denna stämpel? Var det orden ”gå härifrån jag är minderårig och du är lika gammal som min mamma” som störde dig?
Jag vet inte hur det låter i era öron men i mina klingar det inte så vackert att en man på 42 år kommer fram och säger ”Hej vad snygga ni är” och att mitt sällskap ber dig gå gör oss till feministhoror? Konstigt.
Du man som kallade oss feministhoror hade lite frågor under vår diskussion som jag tänkte förklara för dig. Vad är patriarkat frågade du. Jag svarar: Männen styr. Samhällsnormen gör att männen styr. Männen har högre lön, Kvinnan utför det mesta hushållsarbete, i Sverige använder vi pronomen ”Man” exempel ”Man måste äta med bestick”. Kvinnorna blir beroende av männen i detta samhälle. Därför behövs feminism.
Du man som kallade oss feministhoror frågade om jag någonsin blivit tafsad på med en skeptisk ton. Jag svarar: Ja. Massvis med gånger. För att inte tala om alla dessa discon som en går på i högstadiet. Du kan gå två meter sedan har du en person juckandes mot dig. Inget konstigt med det? eller? Vi var mellan 13 och 15 år, jag ville väl inte att någon skulle jucka mot mig. Ännu mindre att de skulle klämma överallt de kunde komma åt. Alla dessa lekar som killarna i klassen hade där de skulle knäppa upp flickornas bh:ar, var det något jag ville? Bara timmar innan du man kom fram till oss på stan blev min kompis tafsad på av en man på, ville hon det? Därför behövs feminism.
Sist men inte minst påstod du man som kallade oss feministhoror att min mamma måste ha det förjävligt hemma med ett socialfall som mig. Jag svarar: Nej. Du känner inte min mamma, du känner inte mig och framförallt har du ingen rätt att säga så.
Du var 42 år och jag är 17, jag vill inte att du raggar på mig och ännu mindre att du kallar mig för hora och ett socialfall. Vi sa nej och vi bad dig att gå, men du vägrade. Ett nej fanns inte i din värld, men i min är det något av det starkaste ordet jag kan använda.
Denna kväll tillkallade vi polis för att du man inte ville acceptera ett nej. Därför behövs feminism.
Lovisa Rang
