"Nu är det väl ändå dags för ledaren Stefan Löfven att träda fram"

Det har målats upp en bild av Stefan Löfven som en mycket skicklig förhandlare, som om det skulle vara den viktigaste förmågan hos en statsminister, som om det skulle hjälpa honom att bygga en fungerande minoritetsregering. Det är en skenbild - avgörande blir i stället hans förmåga som ledare. 

Det kommer naturligtvis att förekomma en mängd förhandlingar under resans gång, men förhandlingar leder nästan undantagslöst till kompromisser, kompromisser som ofta innebär att något parti behöver göra så stora eftergifter att deras väljare känner sig besvikna eller till och med förrådda. Som ett exempel känner många miljöpartister redan stor besvikelse över de uppgörelser som Miljöpartiet har gjort med Socialdemokraterna efter valet. 

Birger Schlaug och Per Gahrton uttrycker besvikelse över uppgörelserna om Förbifart Stockholm och nya JAS-plan, som de menar inte stämmer överens med Miljöpartiets grundvärderingar och hjärtefrågor.

LÄS MER: "Lägg upp fötterna och ta julledigt – jag vet hur det går i nyvalet"

Beslutet att ”dumpa” Vänsterpartiet från regeringssamarbetet är på ett sätt ett bra exempel på Löfvens förhandlingsskicklighet. Löfven vet att Vänsterpartiet i de flesta fall ändå kommer att stödja regeringen, eftersom motsatsen - att liera sig med de borgerliga - är otänkbar. Ur ett ledarskapsperspektiv kan dock detta beslut visa sig vara förödande. Att Löfvens första handlingskraftiga åtgärd efter valet var att dumpa Vänsterpartiet visar alla potentiella ”samarbetspartners” att han kan vara manipulativ och att målet helger medlen.

Om Stefan Löfven vill lyckas i rollen som regeringsbyggare och statsminister måste han överge sitt traditionella förhandlingsperspektiv och i stället börja leda landet. Han behöver måla upp en vision av framtiden som är tilltalande för en bredd bas av svenskar, oavsett partitillhörighet. Han behöver övertyga allmänheten om att han företräder Sverige som land och inte bara Socialdemokraterna som parti.

När Per Albin Hansson lanserade idén om ”Folkhemmet” på 1920-talet skapade han också en vision som väckte folks fantasi - och som banade väg för decennier av socialdemokratiskt styre. Vad man än tycker om politiken bakom visionen om folkhemmet så skapade den utan tvekan ett stort engagemang och en stor förändringskraft.

I rättvisans namn måste sägas att inte heller Alliansen har lyckats måla upp en bild "deras" Sverige. Tyvärr kom valet att huvudsakligen handla om ett antal sakfrågor som inget av partierna lyckades koppla till någon bred framtidsvision för Sverige. Ja, då möjligen med undantag för Sverigedemokraterna som trots allt lyckades förmedla någon slags vision för Sverige. Och det är nog så att bakom denna visionära förmåga, kombinerat med de andra partiernas visionära oförmåga, ligger en del av förklaringen till valresultatet.

Löfven och hans regering behöver visa stor ödmjukhet inför det faktum att de nu sitter i en svag minoritetsregering. I stället för att hästhandla sig fram i fråga efter fråga behöver Löfven få med sig en tydlig majoritet av det svenska folket, han behöver vinna över, inte manövrera bort, flera av de andra politiska partierna. Och för att lyckas med det måste Löfven lägga sin förhandlingsteknik på hyllan och i stället bjuda in till genuina samtal om en så bred vision för Sverige som möjligt.

Kelly Odell,
Prästutbildad föreläsare