Maimuna Abdullahi: "Med den här artikeln blir det tydligt att Walter, likt många notoriska islamofober, inte ägnar sig åt ”islamkritik”
I en debattartikel publicerad 10/12, skriver Mona Walter än en gång om vikten av att kunna kritisera islam. Med hjälp av lösryckte citat ur Koranen, får läsaren en uppfattning om att Walter ”avslöjar” den muslimska faran, mitt i bland oss.
Den som inte ägnar sig åt historierevisionism är väl medveten om att tekniken att försöka ”bevisa” judar som textstyrda, barbariska och lömska var ett sätt att driva en tes om vikten av att slå vakt om de västerländska, Europeiska och nationella värden mot det föreställda hotet från judendomen och judarna. Det möjliggjorde förbudspolitik, kravpolitik och symbolpolitik i syfte att legitimera förföljelse och förintelse som lösningen på ”judefrågan”.
I dag skulle det vara helt omöjligt, med all rätta, för Mona Walter att få artiklar om judars textstyrda natur och inneboende ondska publicerade.
Det verkar dock inte betraktas som ett problem att Walter driver en verklighetsfrånvänd tes om att det vore tabubelagt att kritisera islam, i ett medieklimat där islam och muslimer nästan uteslutande talas om som våldsamma, barbariska, terrorbenägna, kvinnoförtryckande och odemokratiska.
Walters utspel och val att ansluta sig till den öronbedövande antimuslimska kören (som aldrig tycks begripa ironin i att de ständigt berättar för varandra och alla andra att det inte går att ”tala öppet om islam som ett problem i Sverige”, samtidigt som de ges utrymme för att göra precis det), kan tolkas på följande två sätt. Å ena sidan kan hon ha helt missat att samtiden präglas av förslag om att sätta stopp för muslimsk invandring, ta kontroll över förorterna, registrera och kartlägga muslimer, kriminalisera religiösa åsikter och förbjuda Koranen, slöjor, moskéer och minareter. Eller så är det precis tvärtom; hon har förstått vilken resonans dessa idéer har och hur antimuslimismska industrin blomstrar.
Den som inte ägnar sig åt verklighetsförvanskning i dag förstår således att Walters föreställning om svårigheten ”att kritisera islam” bör falla platt. Särskilt mot bakgrund att olika tankar om Koranen, traditionssamlingarna och texterna har i århundraden diskuterats och debatterats vid både skilda islamiska och icke-islamiska lärosäten världen över. Därigenom blir det också tydligt att Walter, likt många notoriska islamofober, inte ägnar sig åt ”islamkritik”, utan verkar snarare benägen att med hjälp av en rasistisk och förödande teknik inlånad från den antisemitiska idétraditionen, föreslå att Sverige slår vakt om de västerländska, Europeiska och nationella värden mot det föreställda hotet från islam och muslimerna.
Det står fritt för personer som Walter att driva frågan om muslimer som könlösa, klasslösa och som en ospecificerad massa, som präglas av sin inneboende muslimskhet vars tankegångar och handlingar kan förklaras utifrån lösryckta citat ur Koranen, och samtidigt hävda att hon inte ägnar sig åt rasism.
Däremot behöver olika nyhetsmedier och mediekanaler ta sig en funderare om man vill vara den plattform för den typen av rasistisk och essentialiserande logik. Med historien i backspegeln vore det inte helt tokigt om man låter bli att ställa upp på att ge utrymme till en antimuslimsk kör som försöker ”bevisa” den muslimska naturen genom att lyfta fram dylika citat ur de religiösa islamiska texterna. För frågan är om man vill vara en del av att normalisera en argumentationslogik som mynnar ut i demonisering, förföljelse och förintelse som lösningen på ”muslimfrågan”. Svaret bör vara självklart.
Maimuna Abdullahi,
Debattör