"Jag spenderade min högstadieperiod med ögon i nacken och en klump i magen och en envis vilja att aldrig gömma den jag är och vad jag tänker".
Jag brukar oftast inte erkänna det, men jag är uppväxt i Sjöbo. Orten som var ett starkt fäste för nazistisk ideologi under 30 och 40-talet. Orten där SD fick över 24 procent i senaste valet. Orten som har ett eget parti för att förhindra invandring. Som nu slåss om Sjöbos väljare tillsammans med SD och SvP.
Jag spenderade min högstadieperiod med ögon i nacken och en klump i magen och en envis vilja att aldrig gömma den jag är och vad jag tänker. Min högstadieskola var rekryteringsbas för VAM, Vitt Ariskt Motstånd och bilar med äldre rakade män cruisade ofta förbi. Unga rakade killar klädda i bombarjacka gled självsäkert förbi i korridorerna och skröt om hur de börjat springa ärenden åt nazisterna i försök att bli accepterade som en av dem. De regerade min skola.
Jag var en av få som öppet deklarerade mitt förakt för rasism, en av få som ställde mig upp, en av de som slogs ner, igen och igen och igen.
Vi hade två mörkhyade personer på skolan. En ung tjej med afrikanskt ursprung, som var en av de ledande nazisternas flickvän. Vet inte om det hon utstrålade var genuint hat mot den egna hudfärgen eller om det var ett desperat försök att rädda sig själv. Ingen la sina händer på henne. Den andre var en adopterad kille, nästan lika mörk som natten och min bästa vän. Han utsattes för den sjukaste behandling jag någonsin bevittnat. Psykisk tortyr, misshandel och mordförsök. Han var livrädd varje dag. De spottade på honom, hånade honom och kastade honom genom glasrutor. Fasthållen på marken försökte de köra över hans ansikte med en trimmad moped. Med de ekande orden "du ska dö!"
Vår vänskap började redan första veckan på skolan, efter att jag bevittnat hur någon, under en träslöjdslektion, kört en skruvmejsel in i hans arm, skrattade och väste "negerjävel". Jag gjorde vad jag kunde för honom. Jag skrek, jag slogs, jag försökte skydda. Men ändå så kunde jag gjort så mycket mer, och i hela mitt liv har jag skämts.
När jag vid ett tillfälle tryckte upp en av rasisterna mot väggen och försökte få honom att förstå vad han höll på med, så svarade han med ett uttryck av genuin förvåning. "Vad menar du? Han är ju bara en neger".
Varje dag blev han kallad för negerbollen, i den håla som nu kämpar med näbbar och klor för att få behålla sitt älskade ord på sin älskade bakelse. De flesta var nog inte rasister, men de flesta var tysta. De flesta lät det ske. Tom skolans personal såg åt andra hållet när han låg där blödande på golvet i skolans korridor. Ofta fick han kvarsittning som en dubbelbestraffning för att han ställde till med oreda när han blev nerslagen.
Flera år senare berättade han att han fortfarande börjar kallsvettas och skaka i hela kroppen då han hör någon i sin närhet säga ordet "negerboll". Då han per automatik försätts i en känsla av flykt och alla minnen kommer ikapp. Varje gång så tror han att han ska dö.
Jag blev under många år kallad "negerälskaren" och var känd i hela Sjöbo med detta epitet. Folk jag aldrig sett, som körde förbi mig i bilar skrek det åt mig. Som om det var något nedsättande att ens befatta sig med en annan hudfärg eller hör och häpna, våga knyta vänskapsband. Jag blev nerslagen fler gånger än jag kan räkna, jag blev mordhotad och fick en kniv tryckt mot min hals. Mina minnen är förevigade i ärr på min kropp. Men inget av detta är något i närheten av min väns upplevelse och det hat han fick möta. Varje eviga dag. Varje dag som var så lång.
När jag i mitten av nian fick chansen att flytta därifrån och byta skola så höll jag det hemligt. Jag visste vad som skulle ske om det kom ut. Inte ens mina bästa vänner och klasskamrater fick veta att jag skulle flytta och ingen fick så mycket som ett hejdå. Jag var tvungen att skydda mig själv. Min rasifierade vän hade redan lyckats ta sig därifrån då han sommaren efter åttan bröt ihop.
På något sätt fick någon ändå veta att jag var på väg bort. Kanske hade någon sett mig lämna mina skåpsnycklar till en i personalen. Ryktet gick blixtsnabbt.
Under de sista timmarna, min sista dag, så blev jag misshandlad fyra gånger av fyra olika gäng. Jag minns tydligt orden någon väste i mitt öra.
– Det är för att du aldrig ska glömma oss!
Vill ni veta en sak?
Jag har aldrig glömt er, jag kommer aldrig glömma er.
Nu sitter ni i min riksdag och berättar för mig vem som är svensk.
Om detta kommer jag aldrig någonsin vara tyst.
Daniel Svensson, uppväxt i Sjöbo
